Back in Bangkok

Igar kvall kom vi tillbaka till Bangkok. Sedan senaste inlagget har vi varit i Phnom Penh och Siem Reap (dar Angkor Wat ar). For tillfallet sa ligger Nils och kraks pa hotellrummet sa jag far gora stan sjalv.

I Phnom Penh agnade vi storsta delen av tiden at Kambodjas moderna historia. Jag hade ont i kroppen och hjartat och grat halva tiden. Vad det folket har varit med om. En tredjedel av populationen utrotades. Det ar helt vansinnigt sjukt.
I Phnom Penh traffade vi aven Frida och Olle, mammas kompis barn. De var kalasfina manniskor och vi kom inte hem forrens kl halv fem pa morgonen. Nar vi satte oss pa bussen kl halv atta madde vi inte sa bra.. Jag kraktes hela vagen till Siem Reap..

I Siem Reap gjorde vi inte sa mycket mer an att titta pa tempel. Angkor Wat i soluppgangen var det tveklost ballaste, men aven Preah Khan var ordentligt haftigt. Utover soluppgangen som var kanonfin sa vrakte regnet ned over Kambodja. Har i Bangkok ar vadret mycket finare an det var innan vi akte.

Nar (om) Nils blir frisk sa ska vi shoppa har i Bangkok innan Nils aker hem pa onsdag. Vad jag ska gora sedan har jag inte bestamt men det blir till att kolla upp.
Mina pengar ar slut pa telefonen sa jag kan inte svara, men blir lika glad for sms och mail for det.

Det dar med att sluta med nikotin... det ar forjavligt... jag holl upp i 5 dagar, sedan drack vi ol med snusande svensk. Jag akte dit. Nu har det gatt 5 dagar igen. Jag ar grym!!

Jaja, nu ska jag ge mig ut i smeten igen for att lista ut var jag ska ta vagen sedan. Tanker pa er alla fina dar hemma.

Puss/ Andrea

Ho Chi Minh City

Igar kom vi hit till HCMC efter nagra dagar i solen pa stranden. Jag ar helt sonderbrand och kan inte sova pga detta. Dessutom skrapade jag upp halva kroppen mot havsbottnen i en stor vag. Igar fick jag nasblod utan att jag markte det och forstorde darmed 2 orgott, 2 kuddar, ett underlakan, ett tacke och en resarbotten. Detta kostade mig 450 000 VND (sjalva hostelrummet kostade 200 000 VND). Utover detta har jag fatt reda pa att min pappas cancer inte gar att gora nagot at vilket i sin tur gjorde att jag for forsta gangen kande att jag borde sluta med nikotin, vilket jag nu gjort sedan ett dygn tillbaka. Detta ar helt vidrigt. Jag kanner mig for tillfallet lite ostabil pa flera satt.

Men men, HCMC ar en helt sjukt stor stad (ca 8 miljoner manniskor). Jag ar sugen pa att ga till krigsmuseet och "reunification palace" idag men jag far vanta och se vad Nils vill hitta pa. Utover detta ska vi kopa bussbiljetter till Phnom Penh i Kambodja tills pa lordag. Egentligen sa ar val ingen av oss sarskilt sugen pa att lamna Vietnam redan, men var visumfria period galler bara 2 veckor och sedan blir det straffavgift och skit. Eftersom vi tankt skaffa visum pa plats vid gransen och det ar massa scams och sant sa vagar vi inte riskera att ha kort pa overtid da heller.

Vietnam ar ett grymt harligt land som jag kommit att tycka jattemycket om. Vegomaten ar forskracklig, det ar mangder av motorcyklar och vansinnig trafik men mitt i detta sa kommer det ibland bakaframvanda trehjulingar (cyklar) med en stor stereo pa och nan liten gubbe eller tant som vinkar glatt. Alla foretag heter nagot med Vietnam (patriotism, javisst!), tex Vitabac, Vietphone, Vinamilk, Vietpetrol, Vietcom bank etc etc.. Nar man minst anar det sa far man en forelasning om de onda amerikanerna som kom hit och forgiftade kulturen, splittrade landet men trots allt var valdigt klena och aldrig klarade att kla Vietnam. Kommunistiska propagandaposters finns overallt (de ar saaaa snygga att jag dor), har bla sett skramselpropaganda for Aids. Vartenda ogonblick ser ut som nagot pa ett vykort, de mycket speciella husen (jattesmal front men sjukt langa och 4-5 vaningar hoga) ar ofta malade i bla nyanser, garna turkost, kanske 30 % av kvinnorna har den klassiska vietnamesiska flatade hatten pa sig:



Manga kvinnor, framst tanter har aven pa sig vad Nils kallar pjamas (hur stavas det?), det vill saga en mycket monstrad drakt med byxor och troja som ar likadana i starka farger.

Jaja, nu ar det dags att ge sig ut i Saigon. Hoppas allt ar bra dar hemma. Tanker pa er.

//Andrea

ur dagboken:

10/10 -09 kl. 06.13

Goooodmorning Vietnam!! Klockan sex vaknade jag med ett ryck har pa natttaget av att vietnamesiska covers borjade dana ut ur de spruckna hogtalarna. Tydligen tyckte tagpersonalen att det var dags att vakna da..
Vi har varit pa det har taget sedan kl 12 igar. Det forsta jag la marke till nar vi klev pa var de sma mossen som sprang runt vara fotter pa taggolvet. Sedan la vietnameserna marke till oss. En efter en kom de barandes pa sina barn och pekade pa oss. Barnen sag vettskramda ut och foraldrarna var nog de mest nyfikna.
Ur de spruckna hogtalarna far vi pa taget da och da guidning pa forinspelad, knagglig engelska om de olika platser vi aker forbi dar de stolta vietnameserna slagit ned "the US-invadors that tryed to steal our country and the south vietnamese puppetery government".
Efter en stund kom Nam in och krop ned bredvid Nils i sangen. Han pratade mycket, men inte pa engelska och vi trodde nastan att han var lite tokig. Nar sedan Pham kom och ocksa krop ned bredvid Nils i sangen sa tankte vi att, all right, det ar bast att ta seden dit man kommer. Sa vi at gele, sjong vietnamesiska sanger och bytte pengar (for lyckans skull).

Halong Bay var fantastiskt, by the way. Vi kande oss som varsta feta turisterna, solade, badade, klattrade i berg, akte motorcykel, besokte en grotta och drack drinkar. Vi blev lite polare med Grace och Ollie fran england som vi foljdes at med under hela Halongresan.

Nu ar vi alltsa framme i den ganska turistiga orten Nha Trang i sydcentrala kustdelen av Vietnam dar vi tankte fa oss lite sol innan vi aker vidare till HCMC, men har ar riktigt mulet och enorma vagor. Saknar redan kaoset i Hanoi, harliga, galna stad. Men men, the show must go on.

Hoppas allt ar bra med er darhemma, sms och mail ar alltid uppskattade aven om jag inte ar sa bra pa att svara (det ar fasligt dyrt med sms).

Puss och kram, tavelram.

folj tyfonens spannande resa (den harmapan)

http://features.csmonitor.com/globalnews/2009/09/30/hit-by-typhoon-vietnam-rivers-swell-to-historic-levels/

Mot Vietnam, kamrater!

Om tre timmar gar varat flyg harifran Luang Prabang i Laos till Hanoi i Vietnam. Laos har pa manga satt overtraffat mina forvantningar, naturen ar helt vansinnigt vacker sa det bara suger till i magen nar man tittar ut genom fonstret och manniskorna ar otroligt vanliga, givmilda och gastvanliga. Laos ar ett av de fattigaste landerna i varlden.

Nils ar lite nervos for propellerplanet over de laotisk-vietnamesiska bergen men jag tycker det ska bli ratt ball.

Luang Prabang ar klassat som en Varldsarvs-stad av FN och bara att vara har och ga runt i stan ar harligt aven om det ar ganska turistexploaterat. Vi har varit vid ett vattenfall som vi badade i och klattrade upp till toppen av (jag har fortfarande traningsvark, haha), vilket var det narmsta paradiset jag nagonsin varit. Vi akte bat till en grotta igar dar gamla overgivna Buddhabilder forvaras sedan hundratals ar tillbaka, haftigt. Imorse var det soligt, men nu verkar det ha forsvunnit igen. Sammanlagt har det kanske varit sol 1 timma under resan.

Nu ska jag ga in och kolla vaderprognoserna for Vietnam, da det langs den centrala kustdelen ar mitt i tyfonperioden och Nils foraldrar skickar oroliga sms over var vi befinner oss i forhallande till alla mojliga sydostasiatiska ovader.

Ja, Lisa, vi bara planerar och planerar sa det star harliga till. Dock har jag vid nagra tillfallen blivit lite irriterad pa Nils for att han inte vill planera mera!!

Harligt att hora att ni verkar frysa darhemma!!

Puss och kram pa er alla fina, aterkommer med rapporter fran `nam i sinom tid.

I Bangkok

Tyvarr har reselyckan till viss del overskuggats av att jag i forrgar via sms fick reda pa att min pappa har cancer i bukspottskorteln. Den diagnosen onskar man inte nagon direkt...

Vi ar i vilket fall som helst i Bangkok. Under de tre dagar vi varit har har vi varit i ett stort tempelomrade och tittat pa en 46 meter stor Buddha i guld, shoppat pa stora kopcentrum, sprungit forbi Kha San RD (turistgatan i stan), gatt vilse i Chinatown nattetid, gatt vilse i ett slummigt omrade, gatt vilse i kopcentrumomradet etc etc. Att ga vilse verkar vara en stooor del av vistelsen har. Stan ar helt enorm och alla kartor ser olika ut, gatunamnen star pa thai och inget ligger dar det ska. Vadret ar mulet och javligt varmt. i forrgar vrakte regnet ned i ett par timmar. Maten ar valdigt god, billig och ingen har blivit magsjuk. Igar akte varan tuk tuk vilse sa vi akte runt i drygt en timma och var omsom livradda, omsom uppspelta.

Ikvall tar vi nattaget till Vientiane i Laos. Sedan bar det vidare till den laotiska staden Luang Prabang. Darifran far vi se hur det blir, antingen far vi typ vandra 30 mil genom bergen i sno och regn i odemarken till Hanoi eller sa flyger vi dit vilket ar mycket fegare men sparar oss typ 4 dagars resande och blir antagligen inte sa mycket dyrare...

Jaja, hoppas allt ar bra med er darhemma och att ni ar snalla mot varandra.

Karlek/ Andrea

Ett förtydligande

Med tanke på att ett flertal människor har anmärkt på min politiskt korrekta behandling av ekonomer i förra inlägget så publicerar jag min och Katrins diskussion (utan Katrins tillstånd) för att förtydliga:

Katrin:
men tycker verkligen alla ekonomer att fattigdom/svält är ett problem? är det en fördom från min sida att de flesta ekonomer tänker mer på att tjäna pengar än på att fördela dem rättvist?

Andrea:
jo, det är ju min fördom också - att människor som är höger är det för att de vill ha pengar och att nästan alla ekonomer är höger. men jag tänkte att jag skulle vara snäll mot ekonomerna, för hur mycket pengar de än vill tjäna så undrar jag hur många av dem som skulle våga svara att det inte är ett problem att människor svälter ihjäl på grund av fattigdom... Sen tror ju många liberaler att lösningen på fattigdom/svält inte är att fördela pengarna lika utan genom fri marknad. hur den magiska ekvationen går ihop förstår jag dock inte alls.

Katrin har förövrigt ett fräckt fanzine där min förra text är aktuell för publicering på 8 mars-temat systerskap om jag förstått det hela rätt. Läs mer på: http://superklubben.blogspot.com/

Genus är ingen åsikt

Det finns de som säger sig inte tro på genus. Alltså människor som menar att det inte existerar någon social konstruktion av kön där män i de allra flesta fall priviligeras. Som i en diskussion klipper med argumentet "jo, fast det där håller inte jag med om".

Jag har i min trångsynta värld svårt att förstå det här. Jag menar nu verkligen inte att människor inte ska få lov att tänka fritt, men att förneka en socialt konstruerad könsordning är att inte tänka alls. Man måste skilja på GENUS och FEMINISM.

Låt mig illustrera med ett exempel: en ekonom som förklarar för mig vad inflation innebär (fortgående ökning av den allmänna prisnivån som urholkar penningvärdet). Jag svarar "jo, fast det där håller inte jag med om". Finn ett fel! Det är stor skillnad på vetenskap kring ett ämne och åsikter om hur dessa vetskaper bör påverka samhällsordningen.

Jag kan inte säga att jag tror att inflation, deflation, alternativkostnad, knapphet, ränta, konsumtion och devalvering inte existerar. Däremot kan jag ha åsikter om vad som vore den bästa organiseringsformen av samhällsekonomin. Jag kan med andra ord tro på marknadsekonomi, kapitalism eller planekonomi.

På precis motsvarande sätt kan man inte säga att man inte tror att det förekommer systematiska skillnader mellan könen beträffande löner, obetalt hushållsarbete, våld i nära relationer, våldtäkter, föräldraledighet, vårdnadstvister, självmordfrekvens, sexualisering, religiösa och filosofiska läror, samhällspositioner, sexuell tillfredställelse, pornografisk framställning, prostitution, ekonomiska förutsättningar, politiska positioner, förväntningar på humör, utseende, beteende, åsikter etc etc.
Däremot kan man ha åsikter om hur dessa kunskaper ska hanteras. Man kan skita i dem eller man kan vara femisnist. Om man är feminist så kan man tro att lösningen finns i anarkafeminism, liberalfeminism, socialistisk feminism, radikalfeminism, queerfeminism, you name it! Detta kan man tycka vad man vill om, och hur mycket man vill. Men man kan inte tycka att det inte finns, precis som att man inte kan tycka att ekonomi inte existerar.

Att vara genusvetare och tycka att könsmaktsordningen är ett problem är ungefär lika vanligt som att vara ekonom och tycka att det är problematiskt att fattiga människor svälter ihjäl skulle jag tro. Och precis på samma vis som att många ekonomer har åsikter om hur ekonomin bör organiseras för att minimera detta så har många genusvetare åsikter om hur vi på bästa sätt blir av med könsmaktsordningen.

Genusvetenskap är ingen åsikt, men olika feminismer har olika åsikter om hur de frågor som genusvetenskapen utforskar bör lösas. Förlåt till alla er som hade förväntat er ett radikalare inlägg, men detta förtydligande var uppenbarligen nödvändigt, tyvärr..

kvinnojourens väggar från insidan

"Men", sa han, "men det finns faktiskt tjejer som misshandlar sina pojkvänner psykiskt. Och det är ju lika hemskt det. Minst."

"Oh yes", sa jag,
parentes: (- men vad tror du egentligen? Barn som sett kvinnojourens väggar från insidan (inte på studiebesök), tror du att vi sitter i terapin och säger ajaj vad det gör ont att bli sparkad i magen. Vi pratar aldrig fysiskt ajaj vad onte det gör. Vi pratar om den psykiska misshandelns mest extrema yttring, när den har gått över i händerna.

En kvinna som inte trykts ned psykiskt
under lång tid
tar inte ett slag i ansiktet. En spark i huvudet.
En kvinna som vet att hon är stark och modig går sin väg. Ett barn som lärt sig att pappor får göra såhär stannar kvar.

Jag är inte arg eller ledsen över blåa öron, igensvullna ögon och blåmärken som ser ut som handavtryck runt armarna. Jag är inte arg för att det gjorde ont i kroppen.
Jag är däremot jävligt förbannad över att någon annan tagit sig rätten att visa mig, mina systrar och bröder samt min mor var "vår" begränsade plats i den här världen är.

Du säger psykisk misshandel mot män. Hela det här systemet idkar psykisk misshandel mot samtliga kvinnor i det. En man kan inte känna sig rädd, förtryckt och förminskad av att en snubbe han aldrig pratat med ger honom en blick på klubben. Även om det ser ut att vara en hyvens snubbe med fula seglarskor och för mycket vax. Tio meter bort.

Fysisk misshandel är den sista, mest synliga biten i ett psykiskt misshandelspussel som drabbar betydligt mycket fler kvinnor än män.
Jag tänker aldrig ajaj vad ärren på kroppen gör ont, men det säger ajaj fucking jävla ont inuti, hela tiden.
Slut parentes.)

- "det är ju minst lika hemskt att kvinnor misshandlar sina män mentalt. Verkligen."

Det är bäst att knipa igen.
Jag har lärt mig att man inte säger emot vissa män ostraffat. Och det syns inte utanpå vilka det är.

till mina barnbarn (om jag får några)

Lägg dig min lilla

lägg dig nu sött
så skall jag berätta en saga om en värld
för länge länge sedan
där det fanns två sorters mannaiskor

dom kallades
flickor
och
pojkar

blev
kvinnor
och
män

det kan verka vulgärt, men uppdelningen
berodde på könsorganen

jag vet inte det
jag förstår inte heller varför
dom tyckte att det var så viktigt
Men ännu konstigare är
att det ena var mer rätt
än det andra

Jo, det är sant.
De som kallades män hade mer
rättigheter
frihet
pengar och
makt
än kvinnorna
(har ni föresten pratat om vad pengar och makt var på historielektionen?)

Gråt inte mer min lilla
sov nu sött
och jag lovar att aldrig
aldrig
berätta så hemska sagor igen.

kan man sakna något fruktansvärt? något vansinnigt och fasansfullt?

Jag utgår från att det inte är förvånande. Att det inte är det minsta chockerande att genus är det värsta jag vet. Jag antar att de flesta som kikat här förut har insett det eller åtminstonde anat det, men för att reda ut alla oklarheter vill jag bara förtydliga detta; jag hatar genus!

.

.

Genus borde tillhöra en gammal förlegad tid och är sjukt B. För den största delen av alla människor är genus inte bara störigt, utan även livsfarligt. Ni vet vad jag tänker på. Om ni inte vet det så kan ni kanske få en liten fingervisning genom ord som kvinnomisshandel (46 % av alla kvinnor i Sverige drabbade), våldtäkt, betald våldtäkt (aka prostitution), visuell våldtäkt (aka pornografi), hedersrelaterat våld, ätstörningar, pedofili, hatbrott mot homosar, krig, STI, våld mellan män, självmord bland män (maskulinitet erkänner och behandlar inte deprimerade män)... Okej, ni fattar, genus är sjukt skabbiga.

.

.

Som kanske vissa av er inte känner till så har jag under sammanlagt cirka 6 månader arbetat med barn med autism. För att underlätta begripligheten i mina erfarenheter så kan man nog säga att jag mött runt 60 barn med autism, jobbat nära cirka hälften av dessa (pratat (eller tecknat) med, busat, tröstat, undervisat, kramat, matat etc) och jag anser mig känna ett barn med autism väldigt väl. Då jag skrivit på åtskilliga papper om tystnadsplikt kommer alla namn i detta inlägg vara fingerade.

.

.

Vad har då normerande genus med mitt CV att göra? Jo, jag skulle lite krasst vilja påstå att barn med autism inte kan genus eller heterosexualitet.

Som grundläggande kunskap kan jag säga att jag aldrig upplevt någon skillnad i huruvida pojkar och flickor är utåtagerande, aggresiva, gråter, slår andra och sig själva, hur mycket de äter, pratar, gillar att sporta, tycker om djur, leksaker, dockor, musik. Inte heller har jag märkt några skillnader i hur de väljer färger, former, mönster, smaker, kläder etc.

.

.

Härmed inte menat att det går runt en mängd okönade barn på Sveriges särskolor. Självklart finns det könskläder, könsfärger, könsleksaker och könsnamn på vart enda ett av dessa barn. Föräldrar och skolpersonal väljer aktivt ett genus åt barnen efter deras kön. När barnen själva ställs inför valsituationer så har vi oftast redan gjort genusvalet åt dem. "Okej Frida, du får själv välja kläder, men du får välja dem här på flickavdelningen. Sedan får du välja vilken docka du vill ha. Men det är en docka du ska ha."

.

.

Barn med autism gör som alla andra människor gör. De härmar. Det är så vi återskapar och upprätthåller genus, vi härmar det. Skillnaden är den att en del av funktionshindret autism innebär svårigheter att läsa av sociala situationer, vilken är den arena där vi bygger våra egna och andras genus.

.

.

Jag säger att barn med autism inte kan heterosexualitet. De barn jag arbetat med som kommit i puberteten och visat sexuella uttryck och känslor har aldrig (vad jag erfarit) gjort detta könat. Om det ens riktats mot personer.

.

.

Låter vi dem vara? Tar vi på dem könade kläder och låter dem sedan vandra genom livet genusfria, fria från ett av de största, vidrigaste förtrycken som finns?

Nej nej nej. Vi vill pressa in dem i formarna. Man är inte fri utan genus, man behöver normaliseras. I 6 månader har jag genomlidit av "Nej, det är inte en flicka, det är en pojke. Hon heter det när man pratar om flickor. Kolla, där går Per och Sussie på samma sida av skolgården, de är nog kära i varandra. Jasså här sitter du och spanar in killarna på skolgården Terese. Ja, nu är det spännande va killar, med en ny tjej i klassen och sluta gråt Muhammed, riktiga killar gråter inte."

.

.

Visst, jag har varit på fritids med "funktionsnormala" barn och visst, man gör likadant där. Skillnaden är att de "funktionsnormala" barnen lyssnar och att de lär. Tillslut behöver vi inte tala om deras förväntade genus och sexualitet för dem, de har lärt sig dem. De går inte på samma sida skolgården för Sussie är rädd för att Per ska trycka upp handen i skrevet på henne och väsa "hora" i hennes öra. Muhammed kommer sluta gråta för att bli en riktig kille.

Jag är inte ute efter det "naturliga" i barn med autism. Jag menar inte att det är ball eller eftersträvansvärt att ha autism och jag tror verkligen inte (vilket jag ibland hört) att dessa barn är mer "renskalade" och på-riktigtmänniskor som visar hur alla egentligen är. Det jag vill säga är att barn med autism har svårt att förstå sociala samspel, kommunikation mellan människor och hur, var, när och varför man använder vissa beteenden. Och när genus då trillar bort är det fascinerande att se den bräcklighet som finns i könsrollerna. Vi slutar inte kissa, kramas, pussas, älska, hata, slåss, äta, prata och dansa för att genus försvinner. Ibland när det kan kännas som att vi aldrig kommer bli av med skiten så tänker jag på "min barn" och ler. Hur fint det är att de inte fattar att riktiga flickor inte skriker MUTTA på en promenad i stan, att pojkar inte pussar varandra på munnen och att tjocka flickor = fula flickor.

.

.

Det vidrigaste uttrycket för att pressa in barnen i genusformarna som jag upplevt (tänk gumma- och gubbepepparkaksform som skär bort all möjlig och tänkbar deg runt omkring) är pojken som vi kan kalla Sonnys arbetsuppgift. Han skulle sortera bilder i två olika lådor. Bara två lådor, den rosa lådan som det stod FLICKOR på och den blåa lådan POJKAR. Bilderna var en blandning föreställandes familjemedlemmar, personal, tidningsurklipp och kändisar. Det enda personerna på bilderna hade gemensamt var alltså en fitta eller en kuk. Vilka naturligtvis inte ens var med på bilderna.

.

.

Sonny var jättduktig på sin uppgift, han stoppade de flesta av de könade bilderna i "rätt" låda. Men inte för att han brydde sig om de genitaliska skillnaderna mellan personerna på bilderna. Jag vet inte ens om han kände till dem. Utan Sonny stoppade bilderna rätt för att visste var varje enskild bild skulle ligga. Just den bilden i den rosa lådan, men könet? Nej. Han bara visste var de hörde hemma. Men inte varför. Inte om det var viktigt. Utan bara att de skulle ligga där. Och om vi hårddrar det lite, är det inte på exakt samma sätt som vi gör? Vi frågar inte personerna på bilderna i vilken låda de vill ligga, eller ens om de vill ligga i en låda. Vi reflekterar inte över varför eller om det egentligen spelar någon roll, men ned i lådan, det ska de.

.

.

Och jag blir så vansinnigt förbannad. Det är så fruktansvärt respektlöst att aktivt förutsätta genus och heterosexualitet och att kampanja för att lära ut det till människor som har svårt att lära sig att gå på toaletten. Jag vet att mina homo-, trans- och androgyna systrar och bröder rycker på axlarna och tänker att sådär är det ju varje dag. Men nu talar vi om personer som oftast inte har ett verbalt språk och inte kan svara inför vilket rumpgenus de tillskrivs.

.

.

Och när jag blir sådär förbannad på kampanjandet så tänker jag på Sonny och hans lådor. På hur han i 9 fall av 10 stoppade en bild fel, alltid. Det var bilden på den fröken som skapat uppgiften. På den fröken som tyckte att det var viktigt för Sonny att lära sig. Jag tänker på hur Sonny konsekvent stoppade bilden på just den fröken i KILLAR-lådan och på hur arg han blev när hon flyttade bilden och sa att han gjort fel. Det värmer i magen om jag tolkar Sonnys "misstag" som en tyst protest mot att han måste vara kille och gilla tjejer och stoppa Paris Hilton i en rosa låda på grund av ett kön han ändå aldrig kommer ha användning för att han känner till.

.

.

Jag skrattar gott när de autistiska barnen vrålar UP YOUR ASS med sin frånvaro av genusbeteende åt den funktionsnormalistiska omgivningen.

samtal över facebook med kamrat i Uppsala

Från: Rafael

Hey there old buddy! Hoppas livet leker. Har precis börjat läsa din blogg. Eftersom jag inte får kommentera där så gör jag det här istället (inlägget om KRAV/rättvisemärkt osv):

Jag tycker det blir lite märkligt när man säger att "vi" ska lösa problemen för "de fattiga" i andra länder. Du har en klockren analys av problemet med KRAV/rättvisemärkning och dylikt nykolonialt trams, men det är knappast mindre nykolonialt att kräva bojkott av enskilda företag (du nämner H&M). Man kan ju för det andra inte heller bojkotta bort symptom av en sjukdom som ligger djupare än att ett visst företag är "elaka" för sakens skull.

Lösningen är densamma som när det begav sig för de länder som idag har relativt välmående arbetarklasser. Genom radikal facklig och politisk kamp tog vi oss de rättigheter som vi idag ser som självklara. Det vi kan göra här är att stödja den fackliga och politiska kamp som de framväxande arbetarklasserna i "tredje världen" (så dåligt begrepp btw) på stapplande fötter nu bygger upp.

Ha det fint!

Från: Andrea

Hej Rafael. Kul att du tar dig tid att läsa min blogg!

Jag förstår absolut vad du menar. Min poäng är inte (vilket kanske inte framgick av inlägget) en individuell bojkott av enskilda företag, utan en statlig bojkott av de företag som inte uppfyller de krav vi ställer på arbetsgivare i ex. sverige. Detta skulle ju aldrig ske med nuvarande regering och knappast med sossarna vid makten heller.

Absolut håller jag även med om att facklig kamp är den enda rätta vägen till sjyssta villkor för arbetare. Om det ej sker den fackliga vägen så är ju även risken stor att de villkor som sätts upp inte motsvarar det arbetarna kräver, vilket skulle leda till ännu mer pissig nykolonialism, as you say. Dock tror jag att möjligheterna att stödja facklig kamp från Sverige kan vara ganska krångligt då det lätt blir tomma ord och det jag väl egentligen menar är att vi borde kräva facklig kamp och fullständigt fria fackvillkor för att tillåta företag och producenter att verka i sverige.

Är det fö okej om jag lägger upp denna kommentar på bloggen, tycker det är bra att detta diskuteras från olika synvinklar??

Kampen fortsätter/ Andrea

Från: Rafael

Lägg upp om du vill! Jag får skaffa mig ett blogger-konto inför framtiden... =)

om den naturliga kroppen

Om hon åtminstonde kunde kräkas lite. Vi vill att hon ska kräkas, men bara lite. Det ska komma som lite vätska och det ska vara så himla sorgligt. Alternativet är ju att hon kräks mycket. Att hon kräks så att det sprutar ur näsan, hur tarmarna kränger sig ut och in nästan. Det är inte särskilt okej att hon blir helt rödflammig i ansiktet, hur tårarna rinner och det hänger gamla matbitar i håret indränkta i magsaft. Det vill vi inte se.

Fast det är bättre att hon kräks mycket än att hon inte kräks alls. Vi vill absolut inte ha henne med pizzaflott rinnandes ned för armarna. Vi vill inte se henne äta en påse chips ensam, vill inte höra om hur hon trycker i sig allt hon kan hitta i kylskåpet och sedan skriker efter mer. Hon ska inte ha blekt fett som hänger ut över kanten på spetstrosorna. Vi vill inte se hur det bildas valkar runt ringarna och armbanden. Vi vill nästan säga åt henne, förklara för henne när hon tar upp två soffplatser på Mc'Donalds. En jättestor hamburgare äter hon. Sedan glass. Sedan kakor. Hon äter hela kakpaketet själv och fettet på armarna pressas ut mot resten av kroppen när hon sänker dem. Som kolossala, bleka och döda stycken av en oändlig mängd fett. Vi vet att hennes byxor inte kommer från våran avdelning, där som vi handlar. Om hon har den luftiga tunikan på sig blir vi glada, vi vill inte se hennes kroppsfett pressas upp på sidorna av smala axelband.

Vi vill inte ha den feta, hetsätande kvinnan. Enligt statistiken är hon ett problem. Ärligt talat, hade vi inte blivit glada om hon kräktes lite? Fast den kräkande kvinnan vill vi ju egentligen inte heller ha. Varför kan hon inte kontrollera sig? Hon skulle bara veta att vi också vill pressa i oss sådär ibland. Men vi gör det inte. Hon skulle bara veta att vi också tänker så ibland, en vi säger ingenting. Hon är som värst när hon kräks högt och tydligt och lämnar de kladdiga papprena på handfatet. Nej, hon är inte välkommen igen. Inte om vi får välja.

Det är bättre med kvinnan som inte kräks tycker vi. Hon tänker på vad hon äter. Det är bra. Lite skönare. Vi blir visserligen lite irriterade när hon tackar nej till kakorna, ibland måste man få unna sig. Vi känner oss lite äckliga när vi ser hennes mat. Vi blir faktiskt lite irriterade på henne för att vi ska behöva känna oss äckliga. Hon börjar faktiskt gå för långt när hon slutar ha smör på smörgåsarna. Vägrar äta salladen på grund av dressingen. Det är ju så lite bara. Vi vet vad de där framstickande nyckelbenen betyder. Vi vill ju inte se dem. Hon ser faktiskt inte ut som en kvinna längre. Hon har gått för långt. Hon ser ju sjuk ut. Hon är sjuk. Vi ser henne bli buren för att hon inte kan stå upp på sina utmärglade ben. Vi tycker synd om henne. Förtryckt av idealen. Taskig uppväxt. Hon som inte visste var gränsen gick. Vi vänder oss bort. Vi vill inte se hålögda människor med magra ben på våran parkeringsplats. Inte så magra ben.

Förstår hon inte att det är den naturliga kvinnan vi vill ha? Förstår hon inte att hon är vacker som hon är. Eller var vacker alltså, som hon såg ut innan hon gick för långt. Förstår hon inte, den flickstackaren, att vi vill ha kvinnor som ser ut som kvinnor. Som inte går för långt, som inte gör för mycket. Naturliga kvinnor. Det är faktiskt egentligen vad alla män vill ha. Alla män vill ha naturliga kvinnor som kan äta en pizza. Kvinnor som kan äta en pizza, utan att kräkas. Och utan att för den sakens skull äta två pizzor om dagen.
Kvinnor som inte sminkar sig för att de är naturligt vackra. Eller som sminkar sig så att det ser naturligt ut. Kvinnor vars bröst inte ser ut som fotbollar, som är naturligt lagom stora. Kvinnor som ler inbjudande men inte bjuder ut sig. Vi vill inte ha den vulgära kvinnan som knullar framför kameran för att bli känd.

Ser hon inte att jag slickar den naturliga kvinnans hårlösa fötter, hur jag slickar fötterna under hennes smala men kvinnliga och ytterst naturliga, helst medfödda former som har råd att unna sig ibland. Hur jag febrilt lapar i mig av fötterna under de lagom stora brösten som inte ser ut som fotbollar, som inte har opererats in på ett onaturligt sätt, för det vill jag inte ha. Hur jag ligger under hennes bländvita leende som lyckas klara sig just så bländvitt för att hon inte kräker sönder emaljen. För att hon vet hur man tar hand om sig själv på ett lagom sätt. Ser hon inte hur min kräkande, feta, hålögda, äckliga, onaturliga kropp klamrar sig fast vid hennes hårlösa ben och desperat vrålar upp mot hennes bronsfärgade kinder att jag älskar henne.

Ser ni inte hur den naturliga kvinnan stampar på våra felkonstruerade, krävande, skavande, obekväma kroppar. På våra äckliga, onaturliga kroppar.

Jag tror inte att skönhetsideal i sig utlöser ätstörningar, men jag tror definitivt att det finns en anledning till att de flesta kvinnor blir besatta av kropp/kost istället för att maniskt samla på frimärken eller utvecklar en sjuklig besatthet över att frisera pälsdjur. Det finns ett samhällsklimat i ryggen som bekräftar det kräkande, undernärda eller översvallande.

rättvis konsumtion?

Som en flykt från statistikpluggandet har jag funderat lite på det jag och systern diskuterade här om dagen, nämligen rättvisemärkningen. Rättvisemärkt och KRAV ses idag som två fantastiska alternativa lösningar på världssvält och miljöförstöring, vilka helst inte bör ifrågasättas. Och det är just vad jag gör.

Själva tanken med rättvisemärkt är att vi som konsumenter ska ha möjlighet att välja produkter som garanterar att procucenterna får rimligt betalt för sitt arbete. För inte kan väl själva tanken vara att vi ska kunna köpa oss till ett lite godare samvete och lindra ilskan över orättvisor?

Personligen är jag av åsikten att rättvisemärkningen är en låtsaslösning för låginkomstländer. En statligt sanktionerad nykolonialism i marknads-
ekonomins anda. Vi skulle ALDRIG skapa en liknande lösning för personer i industriländer. Eller tänk dig själv: "Välkommen till Café Snäll i Göteborg. För 10 kronor får du en bulle som innebär att kassörskan i kassan inte får något betalt, att hon inte har rätt till kollektivavtal och arbetstidsreglering, att hon måste extraknäcka som prostituerad på kvällarna, att hennes barn svälter ihjäl och att hon själv kommer dö relativt snart i nån cancer pga livsfarliga bekämpningsmedel mot bananflugorna på vårt mysiga Café. Eller så köper du bullen för 15 kr och hon får leva."

Rättvisemärkt bidrar till två tråkiga saker som jag kan se:
1. Vi köper oss fria och dämpar därför efterfrågan på riktiga lösningar för det egentliga problemet.
2. Ju mer pengar man har, desto mer har man råd att lätta sitt samvete. Det kostar ju att rädda liv i rättvisemärkningens värld (av helt begripliga skäl).

Liberalismen har en tendens att tro att konsumtion och marknadsekonomi skulle lösa det mesta. Grejen är att sålänge vi har ett val (där det "bra" alternativet är dyrast), så krävs det att människor är altruister. Renodlad ateist som jag är så utgår jag från att människan gör allt för egen vinnings skull, och samvetet måste alltså därmed stillas tillräckligt genom att köpa rättvisemärkt, i förhållande till priset. För att samvetet ska stillas tillräckligt så krävs det ju att vi har ett alternativ som är mycket sämre. Vi måste tro/ tro oss veta att det andra alternativet är såpass mycket sämre att det är värt de där extra slantarna för att kunna lyfta en tyngd från axlarna. Rättvisemärkning behöver därmed sitt mycket sämre alternativ för att det ska finnas någon poäng med den. Vilket gör att det inte bara är en hittepå lösning för fattiga människor vi inte kan se, utan även en tillfällig lösning, då den kräver sin motpol.

Men det finns ju inget alternativ. Eller? Det verkar vara en helt hysteriskt utopisk tanke att föreställa sig att en sjysst arbetsmiljö skulle kunna vara en förutsättning. Är det verkligen så sjukt att tänka sig? Vi har ju råd innanför det vi kallar nationens gränser, vad är det som hindrar oss att sträcka oss längre än så? Den verkliga lösningen vore ju att alla de (jävla helvetes skitföretag) som utnyttjar och länge utnyttjat den ekonomiskt fattiga delen av världen skulle ta sitt ansvar för vad de ställt till med. Okej Hennes, nu får ni antingen ta och betala era bomullsproducenter, sömmerskor osv, eller så får ni slå igen i Sverige. Vi kunde blockera Sydafrika, detta är ingen omöjlighet.

Men det känns orimligt att tänka sig. Det går ju inte, Sverige skulle ju hamna i en ekonomisk kris. Det skulle krävas alldeles för stor omorganisering av ekonomin. Bättre då att låta de enskilda konsumenterna plågas i samvetskval i kaffedisken. Bättre att ge varje enskild individ rätten att avgöra en annan människas livsöde. Bättre med en låtsaslösning som ger rika människor möjligheten att köpa sig fria från andras lidande. Bättre med en darwinistisk marknadsekonomi där alla ekonomiskt försvagade går under medan vi äter i takt med att andra dör. Varför ifrågasätta Vi och Dom-lösningar?

när kom raserna tillbaka?

Och vad gjorde de i pausen?

Hela högstadiet och gymnasiet kämpade jag mig igenom med att skälla på lärare (och andra människor) som pratade om raser. Det fanns inga raser när jag var yngre. Etnicitet hette det då. Det finns fortfarande något som heter etnicitet, men raserna har tydligen kommit tillbaka. Det gör ont i magen och i hjärtat varje gång en lärare nämner raser. På universitetet finns det visst raser. Jaha. För mig har alltid ras varit sammankopplad med rasism. Att dela upp människor i raser = rasism.

Men okej, jag ska inte göra mig dummare än jag är. Det jag tror att de menar är att ras är det som rent biologiskt skiljer människor (från olika ursprungliga geografiska områden) från varandra. Jag tänker ungefär som med kön och genus. Kön är ungefär som ras och genus är ungefär som etnicitet. Alltså kan man vara uppvuxen i en annan "kultur" än vad ens "ras" geografiskt sett brukar befinna sig. Då har man fortfarande en ras, men en annan etnicitet eller? Jag tror att det är så de menar.

Det kvarstår flera frågetecken dock. Om ras är ungefär som kön, varför säger man då ras? Kön är ju onekligen ett ganska praktiskt ord för att berätta vilken biologisk åtskillnad man syftar på. Det är vad man har mellan benen som åsyftas. Inget mer eller mindre. Men ras? Ras har inneburit en mängd olika saker för att separera olika människor från varandra. Det är inte uppenbart vad man menar med ras. Det är inte som att säga kön. Man menar inte en märkbar biologisk, uppenbar skillnad.

Det känns underligt att jag ska behöva förklara mig på samma vis som jag gjorde på högstadiet. Om man (vilket känns lägligt) räknar människan som ett djur så finns det en mänsklig ras och den heter Homo Sapiens. Då ingen "undergrupp" till Homo Sapiens varit genetiskt isolerad tillräkligt länge för att kunna skapa en unik evolutionär utvecklingslinje så har det inte uppkommit några nya mänskliga raser efter Homo Sapiens. När man talar om mänskliga raser så är det INTE likvärdigt med att prata om olika djurraser, tillexempel hundar. Kan man någonting om biologi så vore det inte svårt att förstå att skillnaden mellan det man kallar mänskliga raser inte är som skillnaden mellan en labrador och en bulldog. Skillnaderna mellan männsikor som man kallar för raser är som skillnaden mellan en gul och en svart labrador. Och som bekant räknas inte dessa som enskilda raser på grund av färgen på sin päls.

Vad är det för fel på ordet HUDFÄRG för att beskriva den biologiska skillnad jag antar att man menar med ordet ras? Det är väl ändå det man menar? Att säga hudfärg är ju lika praktiskt som att säga kön. Man menar den enda biologiska skillnad som finns mellan de människor man pratar om. Annars låter det ju som att man pratar om genetisk variation, men precis som med kön så finns det lika stor genetisk variation mellan friska individer i samma kön/"ras" som det finns mellan olika grupper.

Jag är inte en ivrare för att använda begrepp som kön eller hudfärg överhuvudtaget (även om hudfärg är bättre än ras). Men ibland kan det tyvärr vara nödvändigt. Ibland blir man diskriminerad/ särbehandlad på grund av sitt kön eller sin hudfärg och inte på grund av sitt genus eller sin etnicitet. Därför kan begreppen vara praktiska att behålla ett tag till.

Begreppen genus eller etnicitet signalerar att vita och män är strukturellt överordnade svarta (+ andra etniciteter) och kvinnor. Alla vet att detta innebär en social konstruktion och de flesta säger att de tycker att det är fel.
Begreppet ras däremot har historiskt sett inneburit att man menar att av de raser som finns så är den vita rasen biologiskt överordnad och att detta är okej. Man tappar hela maktaspekten, vilken är en förutsättning för att man överhuvudtaget ska få dela in människor i olika grupper, menar jag.

Nästa gång en föreläsare, proffessor or what ever säger ras så ska jag fråga vad denne menar. Kanske har jag fel, men då vill jag veta det!

bilder!!!!!

Jag har väntat för länge med det här. I samband med höstrusket kommer lite bilder från mitt fina Kenya. Yla om ni vill ha fler.

Fina staden!
Här höll jag på och fixade en del. Kibera, världens näst största slumområde. Två toaletter på över en miljon människor.
I Kibera bor det nästan bara barn. Bäcken som rinner mellan dem är gjord av kiss och bajs.
Om man kollar noga så känner man igen vissa av barnen från bilden över. De följde efter mig genom hela stadsdelen den dagen.
Att alltid vara på väg, att aldrig stanna upp. Att vilja framåt. Att kämpa. Att älska och att hata. Lämna mig aldrig.
I en liten liten by på landet lyser solen ibland genom träden och det blir varmt i min mage.
Man kan nudda havet om man bara sträcker ut handen över relingen.
Ibland sitter jag i solnedgången på en öde strand och längtar hem.
Kiwaijo kl. 05.53
Det här tyckte jag var vansinnigt kul.

Mombasa city. Beautiful city.

skratta eller gråta?

En artikel i dagens DN:

Biologiskt att tjejer gillar rosa


Nu finns bevis för att flickor föredrar rosa
Kvinnor tycker mer om röda färger än vad män gör. Det visar en undersökning som presenteras i den vetenskapliga tidskriften Current Biology.

Fast egentligen tycker alla människor mest om blått.

Forskarna har låtit 171 personer välja färger i ett systematiskt test. Gruppen bestod av brittiska och kinesiska kvinnor och män. Testerna visade att kvinnor oftare än män väljer röda och rosa färger.

Detta, menar forskarna, kan förklaras med evolutionen. Under människans tid som jagare och samlare utvecklades kvinnornas känsla för rött, framför allt som en kontrast till grönt. De behövde kunna detta för att finna de mogna frukterna, menar de brittiska forskarna.

Att vi alla gillar blått förklarar forskarna med att en klar blå himmel signalerar bra väder.


KRÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄK!!!!!!!!!!!!


wooops, varför skrev jag det med rött?

KRÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄK!!!!!!!!!!!!!

etniskt svenskt hedersvåld

Om att titta utanför den biologiska familjen

Även jag skakar på huvudet, har så svårt att förstå hur en kvinna/flicka kan straffas med misshandel/hot/död för att hon vägrar anpassa sig efter föreställningar om sin sexualitet och sitt beteende.
Hedersrelaterat våld är svårt att förstå sig på i Sverige, och även om det nu, sakta men säkert trillar in rapporter om flickor som misshandlats/hotats av sina etniskt svenska släktingar (främst fäder), så tenderar hedersproblematiken ändå att polariseras vid ett "Vi och Dom"-problem. Det är inte svenskt att göra så här, heter det.

Amnestys rapport om hedersmord tar upp några relevanta och sammanfogande begrepp inom hedersbegreppet:

Hedersbegreppet [...] används för att legitimera våld mot eller mord på kvinnor, baseras på idén om att mannens heder är beroende av de andra familjemedlemmarnas uppförande och beteende.

Kvinnans könsliv upphör [...] att vara hennes privata angelägenhet och hålls under sträng övervakning.

Begreppet hedersmord är kopplat till kvinnans (otillåtna) bruk av sin sexualitet och/eller ett omoraliskt, oacceptabelt uppförande. Kvinnan anses, genom sitt påstådda eller verkliga beteende, ha dragit skam över sin familj genom att bryta mot de accepterade samhällsnormerna för hur en kvinna förväntas uppföra sig.

I en situation då kvinnan anses ha dragit skam över familjen åligger det de manliga familjemedlemmarna att återupprätta hedern. Mordet ses som en rättvis och berättigad handling. En man som begår ett hedersmord försvarar inte bara sin egen heder utan även moralen i samhället

Vänta lite...
Jag tycker mig känna igen problematiken, både ur ett rent familjärt perspektivt, samt ur ett kulturellt.

Tänker på den gången då jag och min fd flickvän promenerade en eftermiddag på Hisingen Island i Göteborg, och den där skåpbilen kör förbi oss för femte gången, var på mitt ex ropar "Sluta följa efter oss, din sjuka jävel."
Bilen stannar och strax följer en lång predikan om vilka det är som är sjuka i det här samhället, att vår relation inte är frisk och att vi drar skam över våra familjer. Då mannen börjar bli våldsam så hotar vi med att ringa polisen.
Tänker på de gånger jag fått glåpord kastade efter mig på stan, då människor tagit sig rätten att värdera min sexualitet, tänker på då mindre intelligenta rakade bomberjackekillar frågat efter sexuell identitet som ett signum på om det är ok att tillåta mig fortsätta stå, gå och andas.

Tänker främst på de systrar och bröder som inte sluppit undan här, de människor som sexualmoralens självutnämnda väktare bestämt sig för att eliminera från kartan.
De människor som Johan Hilton givit lite rättvisa i sin bok "No tears for queers" (läs den!). Där samhällets heder försvaras utifrån sexualnormer och accepterat beteende. De systrar och bröder som gått ut från Gretas efter en blöt kväll på krogen och aldrig fått se solen gå upp igen.
Den kulturella, samhälleliga heteronormativiteten är inte längre en argumentationsmetod, ett socialt förtryck, utan heteronormativiteten har blivit en anledning till auktion mot det avvikande, en kulturell heder som behöver försvaras.

Tänker på reaktioner och interventioner som familjemedlemmar till icke-heterosexuella människor tagit sig rätt till då dessa kommit ut, vilka man bla kan läsa om i Anders Öhrmans bok "Att komma ut -berättelser från garderoben".

Den sexualrelaterade hedersproblematiken må se annorlunda ut i Sverige, men den finns här, inget snack om saken.

jag ska dunka dig svartlila

Om dikotomin mellan feministiskt sex vs. jämställt/jämlikt sex.

Relativt ofta drar jag onelinern att "det i princip inte finns något jämlikt heterosexuellt sex".
Folk blir arga, pojkvänner blir fly förbannade. Men min åsikt står fast. Vi har en glödhet diskussion om "feministskt sex" på ett kvinnoseparatistiskt forum som jag besöker med jämna mellanrum här på internet.

Jag skulle vilja hävda att det är en enormt stor skillnad på jämställt/jämlikt sex och feministiskt sex.


Jämställt/jämlikt sex:


Borde i praktiken innebära att sexakten bygger på total likafördelning av njutning till att börja med.
Att sexualvanorna är oberoende av könstillhörigheten. Att det är en jämn fördelning av initiativtagande, attityd, orgasmer, att tagandet och givandet av enstimulationen är jämn, att könsroller inte sexualiseras, att de "klassiska" föreställningarna om varandras kroppar och sexuallust inte alls exixterar.
Att båda (eller alla) parter är lika aktiva subjekt. Och kanske främst att detta inte bara är en sexuell praktik, utan även sexuell teori och ett synsätt.
Jag skulle snarare vilja kalla jämställt/jämlikt sex för en sexualitet. Att man inte går igång på klassiska, patriarkala sexnormer.

Feministiskt sex:

Feministiskt sex i sin tur bygger på (kvinnans) njutning, vare sig den grundar sig i patriarkala normer eller inte.
Feministiskt sex handlar om att kunna ta för sig och ge sig hän sin njutning och veta och kunna visa hur man vill ha det. Att aldrig "ställa upp". Bdsm, bondage och analsex kan vara "feministiskt", dominans och underordning kan vara det, så länge det bygger på lika mycket attraktion, frivillighet och upphetsning för båda parterna.
Kvinnans sexualitet är fortfarande till viss del och har alltid varit tabu, eller setts som en myt. Därför kan påtvingat "jämställt" sex som kvinnan i fråga ändå inte tänder på vara "antifeministiskt". Att kvinnor förväntas uppskatta det ena eller det andra, att kvinnor i större utsträckning än män vill att sex ska bygga på, eller leda till kärlek är antifeministiska myter som kör i precis samma gamla vanliga, hämmande spår som tidigare.
Många kvinnor njuter av patriarkalt sex, då detta är den absolut starkaste indoktrineringen av patriarkala strukturer.

I feministiska kretsar är det ofta lite tabu att tala om att man uppskattar patriarkalt, ojämlikt sex, för feminister förväntas på något skrämmande sätt ställa sig över alla patriarkal normer och föreställningar.

Jag har med ett halvt öga följt diskussionen angående hurivida Frida Muranius låt "dunka mig" är feministisk eller sexistisk.
Uppdelningen av åsiktsmaskinen kring låten är skrämmande bipolära. Jag tycker att låten är ett fantastiskt exempel på just det jag vill ha sagt.
Självklart förstår jag inläggen om att kvinnan i låten är objektifierad, och att hon och mannen har heteronormativt, patriarkalt sex som främst (även ur kvinnans synvinkel) bygger på hans (fysiska) njutning i första hand ("jag vill att du ska komma om och om och om igen" osv), men att hävda att tjejen i låten blir utnyttjad är fan så fult sagt.
Snacka om att reproducera en föreställning om kvinnlig sexualitet som något mjukt och kärleksfullt medan män bara roffar åt sig.
Jag tror att kvinnan i Frida Muranius låt vet precis vad hon gör och är väldigt mycket med på noterna. Att hon sedan idkar patriarkalt, mansdominerat sex är en annan diskussion, men kulturtanterna som tror att stackars unga flickor med one night stands förnekar sig själva och sin sexualitet borde titta sig själva och sin sexualitet i spegeln en gång till.

Sex som kvinnor njuter av är en feministisk handling. Kvinnor som vågar ta för sig i sängen genomför en liten feministisk revolution. Om det sedan i samma drag reproducerar en trångsynt föreställning om över och underordning och sexualiserar patriarkatet är en annan fråga. Till och med jag kan för en gångs skull se att det inte är så fruktansvärt svart och vitt.
Som diskussionen kring att göra sig "fin" när man ska ut på krogen, att ha kort kjol osv. Det är klart som fan att man gör det pga patriarkala normer, men varför VARFÖR förväntas enskilda individer ställa sig över dessa, varför ska ansvaret för detta hamna på kvinnors axlar?

Jag tror inte att ojämlikt sex kommer leda till att samhället på något vis blir mer jämställt, men jag tror inte heller att sex som kvinnor har för att de förväntas tända på det och njuta av det förbättrar det hela.

lite kristen moralfacism

Hur var det nu?
98% av alla svenska män har konsumerat eller konsumerar fortfarande pornografiskt material.
16 % av alla svenska män (drygt var sjätte man du möter) har köpt sex av en prostituerad kvinna.
50% av alla pojkar mellan 12 och 16 år har besökt en porrsajt.

Majoriteten av alla kvinnor i sexindustrin har varit med om sexuella övergrepp och/eller misshandel som barn.

En stor del av kvinnorna i sexindustrin är narkotika och/eller alkoholmissbrukare.

Vid 9 av 10 våldtäkter har förövaren konsumerat pornografiskt material inom en 48-timmarsperiod innan utförandet av våldtäkten.

Det finns ett tydligt samband mellan formen av utförda våldtäkter och aktuella pornografiska medier, så som plats, "verktyg" etc.

Pornografi används ofta som ursäkt av våldtäktsmän för att ursäkta att tjejen "egentligen ville". (Se "tumbamålet" där en av förövarna hävdade att den drogade trebarnsmamman visst ville ha sex med 7 män på samma gång (av vilka hon bara hade träffat ett fåtal innan våldtäkterna ägde rum) vilket ledde till att man senare hittade närmare 80 spermafläckar på hennes lakan, då han hade sett på porrfilm att kvinnor menar "ja" trots att de säger "nej".)

Pornografi ställer sjuka krav på vad kvinnor och flickor bör uppskatta för sexuell aktivitet och främjar spridandet av ojämlikt sex.

Pornografi har gått från att vara ett uttryck för manlig sexualitet till att även ses som en utopi om kvinnors sexualitet, vilket både pojkar och flickor uppger att de upplever.

En stor del av pornografin på marknaden är filmade och fotade våldtäkter eller samlag med prostituerade.

Drygt hälften av alla prostituerade har medverkat i pornografiskt material som sedan spridits.

Majoriteten av all pornografi i världen spelas in/fotas under hot om våld eller direkt våld. Eller i utbyte mot narkotiska preparat.

Trettio års experimentella studier visar sammantaget att exponering för pornografi ökar aggressiva attityder, sexuell okänslighet, ointresse för andras lidande, avtrubbning inför våld mot kvinnor, sexuell upphetsning av våld samt föreställningar om att kvinnor "vill" blir våldtagna.

Drygt 50 % av kvinnorna i sexindustrin torteras sexuellt drygt en gång i veckan.

Största delen av de aktiva kvinnorna i sexindustrin börjar sin "karriär" i 13-15 årsåldern.

En mycket stor del av porraktriserna är minderåriga trots att materialet inte klassas som "barnporr" (då de inte "ser ut som barn").

I drygt 99% av allt heterosexuellt pornografiskt material är kvinnor underordnade.

Kvinnors njutning ges i genomsnitt 10% av utrymmet i allt (inkluderat lesbiskt) pornografiskt material.

Pornografi skapar en uppfattning om att kvinnor bör tända på mäns överordning och dominans, och att män i sin tur bör tända på passivitet och utsatthet. Märker vi en koppling till varför våldtäkter och våldtäktspornografi ökar?

I förhållande till befolkningsmängden så begås det mer än dubbelt så många våldtäkter i Sverige som i Norge (där pornografi är förbjudet).

Skydd mot sexuellt överförbara sjukdommar är en bristvara i porrbranchen, prostitution och pornografiproduktion är den främsta orsaken till Hiv/Aidsspridningen i världen.

Enligt Män För Jämställdhet och Mansjouren (Mansstöd) innebär pornografi en sexualisering av patriarkatet, och gör det (patriarkatet) därmed heligt. Kvinnoförnedringen i pornografin är enligt dem en "ritual" för att befästa mäns överordning.

Pornografi framställer kvinnor i allmänhet och porraktriser i synnerhet som objekt.

66% av porrkonsumenterna erkänner att pornografin påverkar deras sexualvanor. Till det bättre?

Var tionde pojke i trean på gymnasiet tittar på pornografi varje dag. De mår sämre psykiskt än andra jämnåriga och missbrukar inte sällan droger. De utsätter dessutom oftare andra för sexuella övergrepp.

Majoriteten av porraktriserna slutar i branschen innan 25 års ålder. En stor del av dessa blir sedan prostituerade.
Vad är skillnaden på prostitution (sälja sex för någon annans njutning) och pornografi (sälja sex för någon annans njutning)?

38% av alla män som döms för barnpornografibrott har även fällts för sexualbrott mot barn. Kopplingen mellan pervers prostitutionsmediekonsumtion och pervers praktik är skrämmande tydlig.

Och lugna dig, jag har källor för hela skiten om du vill ha.

Själv hyperventilerar jag, lyssnar på Röda Bönor och laddar hagelgeväret.