kvinnojourens väggar från insidan

"Men", sa han, "men det finns faktiskt tjejer som misshandlar sina pojkvänner psykiskt. Och det är ju lika hemskt det. Minst."

"Oh yes", sa jag,
parentes: (- men vad tror du egentligen? Barn som sett kvinnojourens väggar från insidan (inte på studiebesök), tror du att vi sitter i terapin och säger ajaj vad det gör ont att bli sparkad i magen. Vi pratar aldrig fysiskt ajaj vad onte det gör. Vi pratar om den psykiska misshandelns mest extrema yttring, när den har gått över i händerna.

En kvinna som inte trykts ned psykiskt
under lång tid
tar inte ett slag i ansiktet. En spark i huvudet.
En kvinna som vet att hon är stark och modig går sin väg. Ett barn som lärt sig att pappor får göra såhär stannar kvar.

Jag är inte arg eller ledsen över blåa öron, igensvullna ögon och blåmärken som ser ut som handavtryck runt armarna. Jag är inte arg för att det gjorde ont i kroppen.
Jag är däremot jävligt förbannad över att någon annan tagit sig rätten att visa mig, mina systrar och bröder samt min mor var "vår" begränsade plats i den här världen är.

Du säger psykisk misshandel mot män. Hela det här systemet idkar psykisk misshandel mot samtliga kvinnor i det. En man kan inte känna sig rädd, förtryckt och förminskad av att en snubbe han aldrig pratat med ger honom en blick på klubben. Även om det ser ut att vara en hyvens snubbe med fula seglarskor och för mycket vax. Tio meter bort.

Fysisk misshandel är den sista, mest synliga biten i ett psykiskt misshandelspussel som drabbar betydligt mycket fler kvinnor än män.
Jag tänker aldrig ajaj vad ärren på kroppen gör ont, men det säger ajaj fucking jävla ont inuti, hela tiden.
Slut parentes.)

- "det är ju minst lika hemskt att kvinnor misshandlar sina män mentalt. Verkligen."

Det är bäst att knipa igen.
Jag har lärt mig att man inte säger emot vissa män ostraffat. Och det syns inte utanpå vilka det är.