Jag utgår från att det inte är förvånande. Att det inte är det minsta chockerande att genus är det värsta jag vet. Jag antar att de flesta som kikat här förut har insett det eller åtminstonde anat det, men för att reda ut alla oklarheter vill jag bara förtydliga detta; jag hatar genus!
.
.
Genus borde tillhöra en gammal förlegad tid och är sjukt B. För den största delen av alla människor är genus inte bara störigt, utan även livsfarligt. Ni vet vad jag tänker på. Om ni inte vet det så kan ni kanske få en liten fingervisning genom ord som kvinnomisshandel (46 % av alla kvinnor i Sverige drabbade), våldtäkt, betald våldtäkt (aka prostitution), visuell våldtäkt (aka pornografi), hedersrelaterat våld, ätstörningar, pedofili, hatbrott mot homosar, krig, STI, våld mellan män, självmord bland män (maskulinitet erkänner och behandlar inte deprimerade män)... Okej, ni fattar, genus är sjukt skabbiga.
.
.
Som kanske vissa av er inte känner till så har jag under sammanlagt cirka 6 månader arbetat med barn med autism. För att underlätta begripligheten i mina erfarenheter så kan man nog säga att jag mött runt 60 barn med autism, jobbat nära cirka hälften av dessa (pratat (eller tecknat) med, busat, tröstat, undervisat, kramat, matat etc) och jag anser mig känna ett barn med autism väldigt väl. Då jag skrivit på åtskilliga papper om tystnadsplikt kommer alla namn i detta inlägg vara fingerade.
.
.
Vad har då normerande genus med mitt CV att göra? Jo, jag skulle lite krasst vilja påstå att barn med autism inte kan genus eller heterosexualitet.
Som grundläggande kunskap kan jag säga att jag aldrig upplevt någon skillnad i huruvida pojkar och flickor är utåtagerande, aggresiva, gråter, slår andra och sig själva, hur mycket de äter, pratar, gillar att sporta, tycker om djur, leksaker, dockor, musik. Inte heller har jag märkt några skillnader i hur de väljer färger, former, mönster, smaker, kläder etc.
.
.
Härmed inte menat att det går runt en mängd okönade barn på Sveriges särskolor. Självklart finns det könskläder, könsfärger, könsleksaker och könsnamn på vart enda ett av dessa barn. Föräldrar och skolpersonal väljer aktivt ett genus åt barnen efter deras kön. När barnen själva ställs inför valsituationer så har vi oftast redan gjort genusvalet åt dem. "Okej Frida, du får själv välja kläder, men du får välja dem här på flickavdelningen. Sedan får du välja vilken docka du vill ha. Men det är en docka du ska ha."
.
.
Barn med autism gör som alla andra människor gör. De härmar. Det är så vi återskapar och upprätthåller genus, vi härmar det. Skillnaden är den att en del av funktionshindret autism innebär svårigheter att läsa av sociala situationer, vilken är den arena där vi bygger våra egna och andras genus.
.
.
Jag säger att barn med autism inte kan heterosexualitet. De barn jag arbetat med som kommit i puberteten och visat sexuella uttryck och känslor har aldrig (vad jag erfarit) gjort detta könat. Om det ens riktats mot personer.
.
.
Låter vi dem vara? Tar vi på dem könade kläder och låter dem sedan vandra genom livet genusfria, fria från ett av de största, vidrigaste förtrycken som finns?
Nej nej nej. Vi vill pressa in dem i formarna. Man är inte fri utan genus, man behöver normaliseras. I 6 månader har jag genomlidit av "Nej, det är inte en flicka, det är en pojke. Hon heter det när man pratar om flickor. Kolla, där går Per och Sussie på samma sida av skolgården, de är nog kära i varandra. Jasså här sitter du och spanar in killarna på skolgården Terese. Ja, nu är det spännande va killar, med en ny tjej i klassen och sluta gråt Muhammed, riktiga killar gråter inte."
.
.
Visst, jag har varit på fritids med "funktionsnormala" barn och visst, man gör likadant där. Skillnaden är att de "funktionsnormala" barnen lyssnar och att de lär. Tillslut behöver vi inte tala om deras förväntade genus och sexualitet för dem, de har lärt sig dem. De går inte på samma sida skolgården för Sussie är rädd för att Per ska trycka upp handen i skrevet på henne och väsa "hora" i hennes öra. Muhammed kommer sluta gråta för att bli en riktig kille.
Jag är inte ute efter det "naturliga" i barn med autism. Jag menar inte att det är ball eller eftersträvansvärt att ha autism och jag tror verkligen inte (vilket jag ibland hört) att dessa barn är mer "renskalade" och på-riktigtmänniskor som visar hur alla egentligen är. Det jag vill säga är att barn med autism har svårt att förstå sociala samspel, kommunikation mellan människor och hur, var, när och varför man använder vissa beteenden. Och när genus då trillar bort är det fascinerande att se den bräcklighet som finns i könsrollerna. Vi slutar inte kissa, kramas, pussas, älska, hata, slåss, äta, prata och dansa för att genus försvinner. Ibland när det kan kännas som att vi aldrig kommer bli av med skiten så tänker jag på "min barn" och ler. Hur fint det är att de inte fattar att riktiga flickor inte skriker MUTTA på en promenad i stan, att pojkar inte pussar varandra på munnen och att tjocka flickor = fula flickor.
.
.
Det vidrigaste uttrycket för att pressa in barnen i genusformarna som jag upplevt (tänk gumma- och gubbepepparkaksform som skär bort all möjlig och tänkbar deg runt omkring) är pojken som vi kan kalla Sonnys arbetsuppgift. Han skulle sortera bilder i två olika lådor. Bara två lådor, den rosa lådan som det stod FLICKOR på och den blåa lådan POJKAR. Bilderna var en blandning föreställandes familjemedlemmar, personal, tidningsurklipp och kändisar. Det enda personerna på bilderna hade gemensamt var alltså en fitta eller en kuk. Vilka naturligtvis inte ens var med på bilderna.
.
.
Sonny var jättduktig på sin uppgift, han stoppade de flesta av de könade bilderna i "rätt" låda. Men inte för att han brydde sig om de genitaliska skillnaderna mellan personerna på bilderna. Jag vet inte ens om han kände till dem. Utan Sonny stoppade bilderna rätt för att visste var varje enskild bild skulle ligga. Just den bilden i den rosa lådan, men könet? Nej. Han bara visste var de hörde hemma. Men inte varför. Inte om det var viktigt. Utan bara att de skulle ligga där. Och om vi hårddrar det lite, är det inte på exakt samma sätt som vi gör? Vi frågar inte personerna på bilderna i vilken låda de vill ligga, eller ens om de vill ligga i en låda. Vi reflekterar inte över varför eller om det egentligen spelar någon roll, men ned i lådan, det ska de.
.
.
Och jag blir så vansinnigt förbannad. Det är så fruktansvärt respektlöst att aktivt förutsätta genus och heterosexualitet och att kampanja för att lära ut det till människor som har svårt att lära sig att gå på toaletten. Jag vet att mina homo-, trans- och androgyna systrar och bröder rycker på axlarna och tänker att sådär är det ju varje dag. Men nu talar vi om personer som oftast inte har ett verbalt språk och inte kan svara inför vilket rumpgenus de tillskrivs.
.
.
Och när jag blir sådär förbannad på kampanjandet så tänker jag på Sonny och hans lådor. På hur han i 9 fall av 10 stoppade en bild fel, alltid. Det var bilden på den fröken som skapat uppgiften. På den fröken som tyckte att det var viktigt för Sonny att lära sig. Jag tänker på hur Sonny konsekvent stoppade bilden på just den fröken i KILLAR-lådan och på hur arg han blev när hon flyttade bilden och sa att han gjort fel. Det värmer i magen om jag tolkar Sonnys "misstag" som en tyst protest mot att han måste vara kille och gilla tjejer och stoppa Paris Hilton i en rosa låda på grund av ett kön han ändå aldrig kommer ha användning för att han känner till.
.
.
Jag skrattar gott när de autistiska barnen vrålar UP YOUR ASS med sin frånvaro av genusbeteende åt den funktionsnormalistiska omgivningen.
