om den naturliga kroppen

Om hon åtminstonde kunde kräkas lite. Vi vill att hon ska kräkas, men bara lite. Det ska komma som lite vätska och det ska vara så himla sorgligt. Alternativet är ju att hon kräks mycket. Att hon kräks så att det sprutar ur näsan, hur tarmarna kränger sig ut och in nästan. Det är inte särskilt okej att hon blir helt rödflammig i ansiktet, hur tårarna rinner och det hänger gamla matbitar i håret indränkta i magsaft. Det vill vi inte se.

Fast det är bättre att hon kräks mycket än att hon inte kräks alls. Vi vill absolut inte ha henne med pizzaflott rinnandes ned för armarna. Vi vill inte se henne äta en påse chips ensam, vill inte höra om hur hon trycker i sig allt hon kan hitta i kylskåpet och sedan skriker efter mer. Hon ska inte ha blekt fett som hänger ut över kanten på spetstrosorna. Vi vill inte se hur det bildas valkar runt ringarna och armbanden. Vi vill nästan säga åt henne, förklara för henne när hon tar upp två soffplatser på Mc'Donalds. En jättestor hamburgare äter hon. Sedan glass. Sedan kakor. Hon äter hela kakpaketet själv och fettet på armarna pressas ut mot resten av kroppen när hon sänker dem. Som kolossala, bleka och döda stycken av en oändlig mängd fett. Vi vet att hennes byxor inte kommer från våran avdelning, där som vi handlar. Om hon har den luftiga tunikan på sig blir vi glada, vi vill inte se hennes kroppsfett pressas upp på sidorna av smala axelband.

Vi vill inte ha den feta, hetsätande kvinnan. Enligt statistiken är hon ett problem. Ärligt talat, hade vi inte blivit glada om hon kräktes lite? Fast den kräkande kvinnan vill vi ju egentligen inte heller ha. Varför kan hon inte kontrollera sig? Hon skulle bara veta att vi också vill pressa i oss sådär ibland. Men vi gör det inte. Hon skulle bara veta att vi också tänker så ibland, en vi säger ingenting. Hon är som värst när hon kräks högt och tydligt och lämnar de kladdiga papprena på handfatet. Nej, hon är inte välkommen igen. Inte om vi får välja.

Det är bättre med kvinnan som inte kräks tycker vi. Hon tänker på vad hon äter. Det är bra. Lite skönare. Vi blir visserligen lite irriterade när hon tackar nej till kakorna, ibland måste man få unna sig. Vi känner oss lite äckliga när vi ser hennes mat. Vi blir faktiskt lite irriterade på henne för att vi ska behöva känna oss äckliga. Hon börjar faktiskt gå för långt när hon slutar ha smör på smörgåsarna. Vägrar äta salladen på grund av dressingen. Det är ju så lite bara. Vi vet vad de där framstickande nyckelbenen betyder. Vi vill ju inte se dem. Hon ser faktiskt inte ut som en kvinna längre. Hon har gått för långt. Hon ser ju sjuk ut. Hon är sjuk. Vi ser henne bli buren för att hon inte kan stå upp på sina utmärglade ben. Vi tycker synd om henne. Förtryckt av idealen. Taskig uppväxt. Hon som inte visste var gränsen gick. Vi vänder oss bort. Vi vill inte se hålögda människor med magra ben på våran parkeringsplats. Inte så magra ben.

Förstår hon inte att det är den naturliga kvinnan vi vill ha? Förstår hon inte att hon är vacker som hon är. Eller var vacker alltså, som hon såg ut innan hon gick för långt. Förstår hon inte, den flickstackaren, att vi vill ha kvinnor som ser ut som kvinnor. Som inte går för långt, som inte gör för mycket. Naturliga kvinnor. Det är faktiskt egentligen vad alla män vill ha. Alla män vill ha naturliga kvinnor som kan äta en pizza. Kvinnor som kan äta en pizza, utan att kräkas. Och utan att för den sakens skull äta två pizzor om dagen.
Kvinnor som inte sminkar sig för att de är naturligt vackra. Eller som sminkar sig så att det ser naturligt ut. Kvinnor vars bröst inte ser ut som fotbollar, som är naturligt lagom stora. Kvinnor som ler inbjudande men inte bjuder ut sig. Vi vill inte ha den vulgära kvinnan som knullar framför kameran för att bli känd.

Ser hon inte att jag slickar den naturliga kvinnans hårlösa fötter, hur jag slickar fötterna under hennes smala men kvinnliga och ytterst naturliga, helst medfödda former som har råd att unna sig ibland. Hur jag febrilt lapar i mig av fötterna under de lagom stora brösten som inte ser ut som fotbollar, som inte har opererats in på ett onaturligt sätt, för det vill jag inte ha. Hur jag ligger under hennes bländvita leende som lyckas klara sig just så bländvitt för att hon inte kräker sönder emaljen. För att hon vet hur man tar hand om sig själv på ett lagom sätt. Ser hon inte hur min kräkande, feta, hålögda, äckliga, onaturliga kropp klamrar sig fast vid hennes hårlösa ben och desperat vrålar upp mot hennes bronsfärgade kinder att jag älskar henne.

Ser ni inte hur den naturliga kvinnan stampar på våra felkonstruerade, krävande, skavande, obekväma kroppar. På våra äckliga, onaturliga kroppar.

Jag tror inte att skönhetsideal i sig utlöser ätstörningar, men jag tror definitivt att det finns en anledning till att de flesta kvinnor blir besatta av kropp/kost istället för att maniskt samla på frimärken eller utvecklar en sjuklig besatthet över att frisera pälsdjur. Det finns ett samhällsklimat i ryggen som bekräftar det kräkande, undernärda eller översvallande.

rättvis konsumtion?

Som en flykt från statistikpluggandet har jag funderat lite på det jag och systern diskuterade här om dagen, nämligen rättvisemärkningen. Rättvisemärkt och KRAV ses idag som två fantastiska alternativa lösningar på världssvält och miljöförstöring, vilka helst inte bör ifrågasättas. Och det är just vad jag gör.

Själva tanken med rättvisemärkt är att vi som konsumenter ska ha möjlighet att välja produkter som garanterar att procucenterna får rimligt betalt för sitt arbete. För inte kan väl själva tanken vara att vi ska kunna köpa oss till ett lite godare samvete och lindra ilskan över orättvisor?

Personligen är jag av åsikten att rättvisemärkningen är en låtsaslösning för låginkomstländer. En statligt sanktionerad nykolonialism i marknads-
ekonomins anda. Vi skulle ALDRIG skapa en liknande lösning för personer i industriländer. Eller tänk dig själv: "Välkommen till Café Snäll i Göteborg. För 10 kronor får du en bulle som innebär att kassörskan i kassan inte får något betalt, att hon inte har rätt till kollektivavtal och arbetstidsreglering, att hon måste extraknäcka som prostituerad på kvällarna, att hennes barn svälter ihjäl och att hon själv kommer dö relativt snart i nån cancer pga livsfarliga bekämpningsmedel mot bananflugorna på vårt mysiga Café. Eller så köper du bullen för 15 kr och hon får leva."

Rättvisemärkt bidrar till två tråkiga saker som jag kan se:
1. Vi köper oss fria och dämpar därför efterfrågan på riktiga lösningar för det egentliga problemet.
2. Ju mer pengar man har, desto mer har man råd att lätta sitt samvete. Det kostar ju att rädda liv i rättvisemärkningens värld (av helt begripliga skäl).

Liberalismen har en tendens att tro att konsumtion och marknadsekonomi skulle lösa det mesta. Grejen är att sålänge vi har ett val (där det "bra" alternativet är dyrast), så krävs det att människor är altruister. Renodlad ateist som jag är så utgår jag från att människan gör allt för egen vinnings skull, och samvetet måste alltså därmed stillas tillräckligt genom att köpa rättvisemärkt, i förhållande till priset. För att samvetet ska stillas tillräckligt så krävs det ju att vi har ett alternativ som är mycket sämre. Vi måste tro/ tro oss veta att det andra alternativet är såpass mycket sämre att det är värt de där extra slantarna för att kunna lyfta en tyngd från axlarna. Rättvisemärkning behöver därmed sitt mycket sämre alternativ för att det ska finnas någon poäng med den. Vilket gör att det inte bara är en hittepå lösning för fattiga människor vi inte kan se, utan även en tillfällig lösning, då den kräver sin motpol.

Men det finns ju inget alternativ. Eller? Det verkar vara en helt hysteriskt utopisk tanke att föreställa sig att en sjysst arbetsmiljö skulle kunna vara en förutsättning. Är det verkligen så sjukt att tänka sig? Vi har ju råd innanför det vi kallar nationens gränser, vad är det som hindrar oss att sträcka oss längre än så? Den verkliga lösningen vore ju att alla de (jävla helvetes skitföretag) som utnyttjar och länge utnyttjat den ekonomiskt fattiga delen av världen skulle ta sitt ansvar för vad de ställt till med. Okej Hennes, nu får ni antingen ta och betala era bomullsproducenter, sömmerskor osv, eller så får ni slå igen i Sverige. Vi kunde blockera Sydafrika, detta är ingen omöjlighet.

Men det känns orimligt att tänka sig. Det går ju inte, Sverige skulle ju hamna i en ekonomisk kris. Det skulle krävas alldeles för stor omorganisering av ekonomin. Bättre då att låta de enskilda konsumenterna plågas i samvetskval i kaffedisken. Bättre att ge varje enskild individ rätten att avgöra en annan människas livsöde. Bättre med en låtsaslösning som ger rika människor möjligheten att köpa sig fria från andras lidande. Bättre med en darwinistisk marknadsekonomi där alla ekonomiskt försvagade går under medan vi äter i takt med att andra dör. Varför ifrågasätta Vi och Dom-lösningar?