Jag är livrädd för ordet privat, men jag har inget val. För att slippa Tuberkolos och annat skoj har telefonväxelkillen på Östra dirigerat mig till en Privat Klinik. Jag måste erkänna - jag är skitskraj. Hela den privata sektorn är i min värld synonymt med marknadsekonomi, liberalisering, privatisering, klassupprätthållande och okontrollerbar diskriminering, vilket ungefär är jämförbart med vad Påven tycker om ordet Kondom. Men vad gör man inte. Jag är ute alldeles försent, jag borde inte grävt ned mig i det faktum att jag är mest rädd för HIV, och "det kan man ju ändå inte vaccinera sig mot". Jag skall alltså spendera mitt första egenbetalda besök hos en läkare på en Privat Klinik. Jag föreställer mig hur de kommer skratta åt mig och klappa mig på huvudet. Den som ändå kom från Örgryte.
Jag är livrädd för Poliser, men jag har tydligen inget val där heller. För att kunna lämna landet måste man skaffa sig ett pass. Kursaren skjutsade mig till Passcentralen på Stampgatan, ironiskt nog samma gata där det står TÄNK PÅ DÖDEN med stora bokstäver, vilket alltid får mig att känna mig lite illa till mods. Väl framme vid TÄNK PÅ DÖDEN-gatan darrade jag av skräck och av de regnblöta raggsockorna i gummistövlarna. Med väl inövad självsäker min tågade jag in i lysrörsrummet och fick en skrynklig nummerlapp av en mystisk, léende tant med huckle, som strax där efter lämnade lokalen. Jag tänkte på döden och på hur mycket jag ångrade mitt beslut att kleta på mig Ottos icke vattenfasta mascara, den regniga passfototagardagen till ära. Poliserna såg inte ut som de demonstranthatande, sexistiska, hjälmbeklädda våldsverkare jag helt kallt utgår ifrån att de är, något som fick mig att bli än mer misstänksam. Jag funderade snabbt över om deras pikétröjor var någon form av piketbuss-surrogat innan fotoblixtarna framför mig smällde till. Med en inte alls neutral och "titta nu rakt fram i kameran"-blick skrev jag snabbt på min namnteckning i den lilla plastbeklädda rutan under datorskärmen med PERSONUPPGIFTER. "Grattis", sa den lilla glasögonprydda piké(tröje)polisen torrt när jag sa att jag växt tre centimeter sedan trettonårsåldern. Jag kastade mig så snabbt ut ur rummet där jag gjort mig själv till siffror, statistik och fått njuta av att vara en hederlig svensk priviligerad medborgare med lysrörslampor i ögonen, att jag lyckades glömma mina handledsvärmare bredvid en snaggad kille med sverigetröja, en av de medmänniskor som jag glatt kan identifiera gemensam nationalitet med, genom ett vinrött häfte som för utomeuropeiska medborgare kan vara avgörande för liv eller död. Tack Sverige.
Jag är rädd för försäkringsbolag, för jag tror att de ska tro att jag hittat på vad jag äger och om något blir stulet kommer jag inte våga säga det för de kommer titta på mig och säga "Är det verkligen så?", varpå jag kommer skämmas så mycket att jag hittar på att jag tappade bort sakerna själv. Trots det ska jag skaffa mig en försäkring. Det är dyrt, och de vill veta exakt hur länge jag ska vara borta. Hur ska jag kunna säga det till dem, när jag inte ens vill veta det själv?
Jag är livrädd för att åka, men med tanke på hur härdad jag blivit efter senaste dagarnas offentliga människokontakt så klarar jag allt. Afrika är tryggt i jämförelse, och jag lär bli odödlig av vaccinet.
Andrea, part of the angry mob.
