oj, råkade visst skicka den posten typ 4 ggr. Jean sitter och pillar på mina ögon (ja, PÅ mina ögon) så jag har lite svårt att konsentrara mig) Bara så att ni vet så är dagens datum 26/1 och det är fredag, bloggen har fått lite fnatt och visar fel. Nu ska jag leka med den lille bebben här, ta en dusch och leva livet lite granna. Puss igen...

today => mombasa

21/1

17.55
Sitter på WSF och väntar på ett möte som skulle börjat för en timme sedan. Kanske börjar det snart, måste bara punkta upp saker att utveckla senare (till saken hör att i skrivande stund vill jag inte alls utveckla dem, så ni får nöja er med punkter)

Natten: censurerad...
Min förmåga att komma in överallt för att jag är vit (utom på mediacenter, där jag arbetar)

Fuck, nu dör snart Johns dator, får stressa ihop något istället, dagbok får bli till en annan gång. Ikväll lämnar jag och John och Malin Nairobi för att åka till Mombasa och kusten. Sedan har vi massa planer på att åka runt, men jag uppdaterar under resans gång. Igår var vi ute på krogen, Tropez. Igår var det även en slummarsch, vet inte om ni hört något om den. 2 personer blev skjutna till döds av polisen iJ demon. This is Africa och yttrandefriheten. Många av flatorna jag träffat här har kompisar o flickvänner som sitter i fängelse, pga sin sexuella läggning. Forumet har blivit stormat gång på gång av grupper av fattiga som vill komma in gratis. Tillslut plundrade de ett mattält och delade ut maten till de fattiga. Välkommen till Nairobi, karibu. Det häftiga här är att alla blir ens vänner, tanter och tjocka engelsmän och obetalda guider. Men det känns skönt att hänga med John och Malin, de är skitfina och vi tar hand om varandra (Malin var tex sjuk igår, vi trodde det var malaria. Har träffat en del folk här med Malaria, svenskar och så. Har fått en jävlans massa myggbett, så nu när vi ska till kuste4n e de nog läge att köpa myggnät, vill inte sluta mina dagar med malaria, u know. men men, måste sluta innan datorn dör, hoppas allt är bra med er osv... Vill förresten bara dissa den Kenyanska maten, det är bara ris, potatis och vitt bröd. Jämt. bläblä fikon. Ni borde alla tacka Sissel, Nils och Leeza, utan kommentarer så fortsätter jag inte skriva... Min frågor till er: Hur går det med kriget i Somalia? Hör inget om det här, men har träffat en del FN-soldater härifrån påväg dit... Har ni hört något om kravallerna i Nairobi? vad i så fall (några bilder på mig?? haha)Hur gick det i valet i Kongo? Har ni snö? Minns ni mig ännu? Kostar det att gå på museum nu? Vad är meningen med livet? Varför finns det inte gratis bromsmediciner till folk som ligger på gatorna här och dör i AIDS? varför är systemet såhär? Varför finns det barn som måste be mig att köpa mat till dem? Varför vill alla här flytta till sverige, vad är det för bild vi byggt upp? Nu ska jag ta en cigg i våra ringa 26 grader och packa väskan inför nattbussen. Love ya all, hope u r fine. Kisses an hugs an a lot of love.. Andrea och Jean, en liten kenyansk buspojke som sitter i mitt knä...

diskomatatu

19/1

23.36 at Arnold's place
Lyssnar pa Ponanii all day med TOK och barsar. Jag behovde lite alkohol kanner jag. Mote hela dagen. Nar jag val hittat dem sa upptackte jag att jag var den enda vita volontaren i min grupp, bland ca 50 svarta. Alla tyckte sjalvklart att detta var jattekul. Jag blev med i en Contact-group. Tva kenyanska killar i mi grupp, Bernad och Bethwel. Bernad forsvann ratt snabbt, sedan sag vi honom aldrig mer. Bethwel var hur gullig som helst (i skrivande stund angrar jag djupt detta pastaende), vi pallade inte lyssna pa instruktionerna, satt och garvade istallet. Nu ska jag och Arnold kaka pommes (ol, pommes, cigg, life).

00.27 Nagra ol senare...
Miss my Babyboy. Han e la pa examensfesten nu, grattis till examen alskling. Det var Lukas som korde mig till motet. Han e mannen med varldens gayigaste engelska, skitskon snubb.
Som sa manga andra kenyaner har han flyttat fran smastan for att everything is here. Efter motet skulle han hamta upp mig igen. Tillbakablick pa da han skulle hamta mig
(18.01 Hi Lukas, this is andrea. can u please come to the Kasaranistadium and pick me upp? 30 minutes, that is great. 18.28 Hi andrea, this is Lukas. I'm gonna be a bit late, there in 10 minutes. 18.43 Hi Lukas, were the f*ck are u? 5 minutes, that's great. 19.11: Lukas glider in vid stadion. No problem. Realized Kenya.)
Nej, nu borjar jag bli full i min ensamhet (de andra har gatt och lagt sig). Imorgon ska vi pa grillparty, jobbigt m tanke pa mitt ynkliga kottatande. Kan inte festa for hart, ska vara pa Kasarani 7.45 pa sondag. 100000 malariamyggor har inne, sa jag ska ta mig en sista cigg och krypa in under myggnatet. Ps. Har bondbranna, jattemycket, haha.

20/1

12.03
Sitter pa en parkering och hamtar massa kuddar och tacken till emma. kan svara pa lite fragestund sa lange:
Otto: Nej, jag saknar inte mina skivor. Inte alls, det ar samma musik eller battre har.
Bada Mammorna (lustigt att de staller samma fragor, haha): Det gick bra pa WSF-motet. Kanns lite surt att jobba 13-14 timmar varje dag for 500 KSh, aven om de e for en bra sak. Det sura ar att det ar sa dyrt att aka taxi dit... Ska kanske darfor bo hemma hos Silvia, hon bor ca 5 minuter dar ifran.
Baronen: Vad det ar som ar grymt med det har? Att allting finns sa javla mycket pa riktigt har, hela tiden. Jag ar inte hangig eller orolig, jag ar dodstrott eller livradd. Jasg ar inte glad, jag ar lycklig. Allt ar 100% har, hela tiden. Svar pa baronens andra fraga: Vad jag gjorde just vid det tillfallet da jag fick messet? Sov. Klockan ar 2 timmar senare har, och man gar och lagger sig tidigt.


Vill passa pa att tacka for alla fyllesms (samt andra nattliga sms) som trillar in mitt i natten och som far mig att grata i min ensamhet. Varje natt (klockan ar alltsa fortfarande tva timmar senare har) far jag 2-3 sadana sms som bekraftar hur ensam och langt hemmifran jag ar. Softa lite med det dar nattliga sms-skickandet va, jag ar valdigt medveten om att jag ar 200 000 km ifran er, helt ensam. Puss.

(Fan ocksa, sotnosar, tankte skriva mer, men de andra vill ga, sa jag kor en snabbsumering;) Igar flyttade jag ihop med fem goa svenska tjejer, pa ett fint men billigt stalle. Idag (22/1) har jag haft solsting. Min nos haller nu pa att trilla av, for den ar sa brand, alla skrattar at mig (det ar INTE roligt). Har varit ute i Kibera, varldens nast storsta slumomrade, traffat ett par AIDS-sjuka kvinnor. Underlig kansla att veta att de har nagot sa fruktansvart i kroppen. Ni som laste om WSF-demon i tidningen (typ GP, DN) kanske minns att det var fran Kibera demon gick. Jag har varken tid eller lust att beskriva vad jag upplever med ord. Onskar ni kunde se allt det har. Att ni kunde uppleva alla fina manniskor pa forumet osv. Nu gar de andra utan mig, det ar natt och vi ar i Nairobi downtown, sa jag maste typ rusa efter dem! Puss pa er, karlek och respekt och solBRANDA kramar runt era halsar. Andrea, A-N-D-R-E-A, yes.

karibu mzungos

17/1

Landvetter kl. 06.30 (svensk tid)
Varit vaken i 20 timmar nu. Vet knappt vad jag heter eller var jag ska. Hatar alla hånglande par som checkar in tillsammans, inte för att kärlek och monogama förhållanden är en vidrig social instutition som automatiskt sätter kvinnor i en underlägsen position, utan för att jag avundas dem.

Göteborg -> Bryssel kl. 08.17 (svensk tid)
22 timmar utan sömn. Med mig till Bryssel har jag, förutom det vidrigaste av de hånglande paren, två partybögar och halva EU-parlamentet. Det kryllar av män i likadana slipsar, vigselringar, guldklockor och skor. En av dem har tagit min plats. Samtalsämnen (av EU-männen) som jag hittills registrerat; aktier, Fård, Köln, "frugan och ungarna", fula nittiotalskök, mera Köln samt Sean Paul (jo, det är sant).
Med oss på planet har vi även en liten, belgisk flygvärd(inna?). Han ser ut som en bumbibjörn eller något man toppar en tårta med. (Vad är mäns motsvarighet till att "se ut som en maräng"? En sån är han i alla fall).

Bryssel -> Nairobi 12.06 (svensk tid)
1 dygn och 2 timmar (26 timmar) utan sömn. Självspolande toaletter på Bryssels flygplats. I väntan på incheck, sitter bredvid en man som självklart ska prata med mig. Han är ugandier, bor i Danmark. Jag är trött, orkar inte lyssna. Han säger att Nairobi är en vidrig stad, att alla är tjuvar. Han skrattar och skakar på huvudet då jag säger att jag ska stanna i två månader.
Vi får gå på, jag smiter från Titus, min ugandiske vän och jag sitter nu på planet. Folket på planet skiljer sig otroligt mycket från EU-nissarna. Några flum, ett fåtal svarta, finnar, svennar, norrmän och dessa jävla (obs, nu kommer det ett stycke som är fördomsfullt och smått rasistiskt) amerikaner. Sitter bredvid en nu som frågade vad jag pratar för språk. Swedish. Hon frågar igen. Och igen. Inte förrens jag bokstaverar förstår hon. Säger "I tought you speaked your mothertounge". Hennes dotter frågade nyss "Surname, is that your first or last name?" De kan ju inte ens sitt eget språk. Just nu sitter en norsk kvinna och en amerikansk man och diskuterar USA:s agerande i Irak. En diskussion som jag skulle ångrat att jag gav mig in på, om jag var någon utav dem.
Två jobbiga saker jag kommit på om mig själv redan;

• Jag är precis som dem. När de bredvid mig fyllde i pappret ang vad man ska göra i Kenya så skrev de"tourism". Tittade hånfullt på dem. Men vem fan är jag då? En vit pionjär som kommer för att titta på skådespelet samt försöka ressigiera det lite.
• Jantelagen. Okej, det kanske är förlegat eller bara jag som är förmycket svensk kvinna. Jag har inte vågat be om något under hela resan, annat än vatten (allt är gratis). Jag vill inte roffa åt mig, inte vara till besvär. Så nu gjorde jag en liten sociokulturell revolution och beställde in en flarra vin. I och för sig mest som en ursäkt för att kunna somna.

Ps. Amerikanskans dotter och hennes nyvunna vän (en invalid, medelålders engelsman som på allvar sagt "God save the Queen" 2 ggr) borde dö. De stör mig.

16.18 (svensk tid)
Fortfarande på planet. Vinet hade önskad effekt och jag slumrade in litegranna... För någon halvtimma sedan inträffade något fantastiskt. Medans jag sov i godan ro så körde en av de godluktande flygplansherrarna förbi med en vagn med nyöppnade vattenflaskor. Precis vid min plats hade någon placerat ut ett farthinder för den lille mannen, varpå han trycker till vagnen allt vad han orkar för att den skall komma över. Alla de fulla flaskorna välter och klunkar ut sitt innehåll över mitt huvud, freestyle, jeans, väska etc. Jag vaknar och tittar oförstående på den lille generade mannen som ber om ursäkt på alla språk han behärskar (c:a 10). Det fantastiska är att det inte är slut här. Han gör nämligen samma manöver en gång till, varpå jag blir fullkomligt pi**evåt. Den lille mannen ser ut som att han vill dö, jag lugnar honom (är ju svensk, ni vet, ingen fara) och som kompensation får jag... ett glas vatten!
Känns dock helt otroligt att jag kan reflektera över detta, då vi just nu faktiskt flyger över Darfur.
Amerikaner, Vargamor, där kan vi snacka om det sociala arvets självförtroende.

18/1

11.13 (kenyansk tid = svensk tid + 2 timmar)
Sooo, this is Africa?
Det första som slog mig när jag kom av planet var att det var varmt. Sedan att folk pratade Swahili. Visumkön var ofantligt lång, framför mig stod två hånglande, sextioåriga, lesbiska, danska damer, varav den ena fes konstant (i kombo med värmen, omg!).
Fick visumet. Hämtade väskan. Orkade inte reflektera över taxiförfrågringarna. Emma och Arnold, går till bilen, åker. Ser Kenya, Nairobi, flyga förbi, det är så jävla varmt, det är så jävla vackert, jag känner mig säker och trygg.
Dricker vatten ur en dunk, lånar öronproppar, SMS till mamma, 4.50 SEK kostar det, kan inte svara Babyboy. Går och lägger mig efter 1 ½ dygn med två timmars sömn. Kan såklart inte somna, jag är ju här, jag lever, för i helvete. Somnar tillslut, vaknar 04.37, ligger vaken c:a 2 timmar. Öronpropparna skaver i mina små öron, det är varmt, men mest snurrar det. Nu är jag här, vad hade jag tänkt? Var ska jag bo, göra, och mest av allt; vågar jag?
Vaknar 10.30 (c:a), tomt i lgnhten. Äter en banan och dricker dunkvatten. Tar en cigg i "hallen". Män utanför knuffar igång en kostymherres Mersha. En av dem får syn på mig. Han säger något. Alla får syn på mig, släcker ciggen och går in. Tobias kommer förbi. Springer iväg igen. Tar en snus, skriver och begrundar. Måste få tag på Pierre Gorge, annars lär det inte bli nåt WSF.
Världen är min, och jag är dens.

21.15 Emma's place
Sitter och väntar på att broccolin ska bli klar. Idag har vi mest åkt runt, hängt på en bilmeck. Pratat med Pierre George, skall möta honom på Kasarani Stadium, floor 2, Gate 1 imorgon (idag i skrivande stund). Trött hungrig, huvudvärk, tecken på en intensiv dag (eller på en dag med förlita vatten).
Nervös inför att lämna lgnhten ensam imorgon, utan bil. Hittar jag mötet så känns det lugnt. Det är en fast punkt, trots att jag aldrig varit där och inte träffat någon där. Snuset kommer ta slut (snart), saknar min Babyboy så jävla mycket mer än jag borde efter 2 dagar. Ikväll ska jag lyxa i min ensamhet, äta go mat, läsa norsk homoerotik, använda mina nya duschgrejer och röka massa svenska cigg, mmm... Idag åt jag kyckling med korianderfriterad potatis, kyckling är läskigt, kött är läskigt. Men men.

22.52 Läggdags
Då jag och Arnold satt och pratade idag så sa jag att jag inte ätit kött på 10 år, inte mjölk eller ägg på 6 år. Han frågade inte varför, om det var jobbigt eller vad man åt då. Han frågade "What was your plan?". Garvade förundrad och svarade "I never can give you a answer as good as that question."

19/1

10.04
Allt luktar så gott här. I Indien luktade allt äckligt, hela tiden, människorna, maten, husen, rökelserna, allt. Här luktar allt så himla gott, till och med avgaserna. Getbajset och oljan som läckt ut på parkeringsplatserna. Och min hudkräm. Igår kväll konstaterade jag att om jag inte skulle haft min Babyboy, då skulöle jag fan blivit ihop med mig själv, för att jag luktar så gott. Matoset är underbart.
Det känns hemskt att vara en mzungo (viting) på många sätt. Jag klagar inte, jag borde vara glad för att jag är priviligerad. Alexina och Sylvia är här., "hushållerskorna". Jag håller med Emma om att det är bättre att de har ett jobb (med bra anställningsvillkor, som här) än att de tigger, svälter osv. Men det känns sjukt att lämna sin disk, åt NÅGONANNAN.
Nu röker byggjobbarna bredvid hasch, tom det luktar bättre än i Sverige. Vill inte ta med VISA-kortet in till stan, hoppas att mina 6 000 KSh räcker. Längtar inte hem, absolut inte, men skulle vara skönt om min Babyboy var här. Miss him. Ikväll ska jag sova hos Arnold, tror jag. Borde nog blogga snart, få slut på alla tjatSMS ;)

11.45
Hej på er. Nu sitter jag här på svenska skolan och skriver (från dagboken). Hoppas ni har det bra. Här är det skitvarmt idag, kanske ska gå ner och lägga mig vid poolen här vid svenska skolan, innan jag drar in till stan. Känns skitskräckigt att bara ge mig in i smeten, inte riktigt veta var jag ska, inte känna någon. Men men, det ordnar sig. Har nu ett mobilnummer, men minns det inte. Det kostar 10 KSh att messa Sverige, c:a 1 SEK. Det är billigt att messa mig också, gör det, jag blir skitglad! Ni får även JÄTTEGÄRNA kommentera här, då blir det roligare för mig att skriva också. Jag vet att man måste regga sig först, men gör det! Nej, nu kanske man skulle äta lite lunch i bamba, pallar inte mer kött bara. Mjölk är lugnt, men åt en liten smula kyckling igår, trodde jag skulle spy. Ta hand om varandra, och var glada över att ni lever, det är det många som inte gör (öööhhh? smart?). Puss på er alla, jag saknar vissa av er (You know who u are). Puss puss puss. Hej hej (klänger mig kvar för jag har separationsångest...)

white men's burden

Varför Afrika? Hur kan man läsa Afrikastudier på universitetet när man aldrig varit där? Hur kan man ställa in sig på att ägna hela sitt liv åt ett ställe där man aldrig satt sin fot?

Jag skulle ljuga om jag skulle påstå att det inte till viss del grundar sig i någon slags romantisering av "folket, maten, klimatet, kulturen, bla bla, jag är en mångkulturell vit priviligerad svenne som är fördomsfri". Men det kommer man ju inte långt med. Varför inte Asien eller Latinamerika? Varför inte USA eller Europa?

Jag är inte religiös, och tror alltså inte på arvssynd. Nu när vi 1 Januari 2004 slopade arvsskatten helt, då är det ju bara det roliga kvar till och med. Jag tror inte att blod är tjockare än vatten. Jag vägrar skämmas för vad mina förfäder (ja, det är främst män som svinat sig, surprise) gjort, men för att förstå var jag vill komma så behöver vi en liten historisk överblick.

I regeringens Afrikaskrivelse 1997/98:122 står det att "Under en kort period på 1600-talet innehade handelskompaniet Afrikanska kompaniet en handelsstation på Guldkusten, i nuvarande Ghana." Detta skriver regeringen för att poängtera fördelarna med Sveriges långa förbindelser med vissa afrikanska länder. Inte i ett ord, en mening så skrivs det om Afrikanska kompaniets handelsvaror, nämligen slavar. Bilden som klär en Bob Marley-skiva, där slavarna ligger packade som sillar, det är svensken Bernhard Wadströms packlista från Västafrika. Då Sverges handel med slavar inte blev särskilt lönsam så lades den på is för att sedan återupptas av Västindiska kompaniet på 1700-talet. Slavhandel blev förbjuden år 1847 i Sverige, då hade redan många andra länder valt att avsluta människohandeln, däribland England och de norra delarna i USA.

Istället för att utnyttja svarta människor som arbetskraft så valde man nu att exploatera deras jord. Kolonialismen kramade ut varenda droppe ur den afrikanska marken som man med den tidens teknik klarade av. Missionärer tvingade människor att överge sina trosuppfattningar, som inte sällan hade tusenåriga rötter, allt för att ge plats åt kristendomen. Afrikaner mobiliserades som soldater för att utkämpa kolonialmakternas krig emot varandra. Runt 600 000 afrikanska soldater kämpade i Första Världskriget, över hälften utav dem dog. Under Andra Världskriget tvingades åter igen 100 000-tals afrikanska män slåss emot nazisterna.

Jag anser inte att vita människor idag behöver ha dåligt samvete över hur våra lika vita föregångare, oftast på något vis inklusive svenskar, har mördat, våldtagit, skövlat, exploaterat, sugit ut och trampat på den afrikanska kontinentens människor och tillgångar.

Men det är inte slut här.

Idag sker en neokolonisering av den afrikanska kontinenten. Fram tills 1994 (då var alla som läser det här födda, det var inte länge sedan) var det vita människor som styrde en Apartheidregim i Sydafrika, vilken på en miljard vidriga sätt marginaliserade den största delen av befolkningen.

Vi i väst sätter upp omöjliga villkor för skuldavskrivningar för länder som lånade pengar av oss under första oljekrisen på 1970-talet. Pengar som vi ALDRIG hade haft om vi inte utnyttjat dessa länder som vi nu anser står i skuld till OSS! Det är pengar och resurser från afrikanska människor som byggt upp en stor del utav det välfärdssamhälle vi lever i idag, och vi kräver dem på pengar som vi tagit från dem.

Men det här är väl inte ditt eller mitt problem?

Jo, det är det.

Det är vi som röstat fram vår rådande regering, för tack och lov så lever vi i en demokrati.

Det är vi som valt att gå med i EU, alias Fort Europa, där människor som kommer i närheten av gränsen skjuts eller skickas tillbaka till förhållanden där de knappt kan överleva, och definitivt inte leva.

Det är vi som innehar konsumentmakten, som köper produkter som tillverkats under sjuka förhållanden av material från en kontinent som inte tillhör oss.

Det är vi som röstat fram en regering som inte tar tag i segregationen.

Som förbjuder hemspråksundervisning i skolan.

Som säljer vapen till USA som används för att bomba Somalia, ett av världens fattigaste länder.

Som väljer att inte agera i Darfurkonflikten där det dödas fler människor varje månad än vad det gör i allas vår älsklingskonflikt "Irakkriget" per år.

Som en gång i tiden dragit linjer och gränser mellan människor som levt ihop i tusentals år, och som tvingat dem samman med människor de inte har något gemensamt med. Kolonialismen är orsak till många konflikter som vi klassar som "deras". Den påtvingade kristendomen är orsak till många av dessa konflikter. Bristen på tillgångar som våra numera rika länder en gång stulit är orsak till dessa konflikter, till svält, till marginalisering, förtryck, sexism osv. Allas vår vita, heterosexuelle påve tillsammans med världens mäktigaste man, G.W. Buske är en stor orsak till att kondomer inte används vid sex där HIV överförs.

VI HAR TAGIT RESURSER, FAMILJEMEDLEMMAR, VÄLUTBILDADE MÄNNISKOR OCH STOLTHET IFRÅN FLERA MILJONER MÄNNISKOR, VI HAR VALT EN REGERING SOM FORTFARANDE EXPLOATERAR VÄRLDENS FATTIGASTE VÄRLDSDEL. VI HAR ETT ANSVAR!

Jag tror inte att människor är altruister, vår vita, vidriga historia är beviset om inte annat. Vi i väst offrar oss inte genom faddergalor och biståndspengar. Vi stillar vårt dåliga samvete och betalar tillbaka en liten del av vår enorma skuld. Vi väljer att leva i okunskap om vilket helvete vi orsakat och orsakar miljontals människor som vi slänger ut eller skjuter om de ens har en tanke på att komma hit.

Vi älskar att dela in människor i "Vi" och "Dem", så att det blir "deras" konflikter, "deras" religion, "deras" kultur eller tradition. Det finns inget "Vi" och "Dem". Och för att vända lite på steken så tror jag att det är vita människor som ska vara gladast för det. Annars hade "vårat" kollektiva samvete tvingat oss att dö, varenda en.

Jag är inte snäll. Jag vill betala tillbaka en del av vår skuld. Jag vill kunna sova på nätterna över att jag åtminstone försöker ställa lite av vår skit tillrätta. Jag måste se vad vi har gjort. Jag vägrar leva i okunskap om vad vårt stolta välfärdssamhälle slänger i soptunnan då ingen ser. Jag anser inte att jag offrar mig, inte att jag är altruistisk, att jag är stark, viktig eller en "eldsjäl". Jag vägrar att få mer cred än alla de fattiga afrikanska människor som varje sekund kämpar för andras och deras egen överlevnad. Jag vägrar acceptera att skriva på kontraktet som tvingar människor att leva i våra sophögar för att de råkat födas där. Jag vägrar dela in människor i "Vi" och "Dem". Jag vägrar bli en multikultikärring som gillar afrikansk dans och gillar renässansen av det koloniala modet. Jag vägrar tro att svensk kultur är folkdräkter och sill medans "afrikansk" kultur är könsstympning och hedersrelaterat våld. Jag vägrar acceptera att människor förväntas identifiera sig med och stanna i ett samhälle där de råkat födas. Jag vägrar vara svensk.

Oj, nu måste jag nog andas lite tror jag, så att jag orkar åka ned och ta lite ansvar för the white mens burden imorgon. Godnatt på er.

snälla, ta mig med en nypa salt och valfri peppar

Den här texten är kanske inte riktigt till för människor som jag inte känner. Den här texten är snarare till för människor som känner mig. Det är klart att alla kan läsa, men vill man läsa om Afrikaresan så är just det här inlägget inte det ni söker. Här kommer jag bara sjukt pretto.

Det här är till er andra. Ni som sitter där med en kontakt mindre i telefonboken om några dagar. Först och främst vill jag poängtera att jag inte är full, om inte vattnet i flaskan jäste under tiden jag satt på bion.

Det är möjligt att malariatabletterna börjat verka, att den där fruktansvärda psykosen snart anfaller mig. Det är möjligt att den senaste veckans sömnbrist börjar ge andra effekter än skakande händer. Jag är även fullt övertygad om att "Stora Farliga Rymdprojekt Går Åt Pipan" med Slagsmålsklubben gör sitt som soundtrack till mitt skrivande.

Jag vet bara att jag måste skriva det nu. Att jag måste säga det innan jag är där nere, utan er. Nu när jag får använda prickar över mina ord och så att ni vet att det här inte är något jag kommer på i Nairobbery.

Jag gör den här resan för att det ska gå åt helvete. Jag vet inte hur jag ska lyckas förklara det på ett bättre sätt än så. Mamma har frågat varför jag vill åka nu. Varför jag inte kan vänta tills jag har bättre koll på saker och ting, tills jag har något att göra där nere, tills jag gått klart kursen på Universitetet och alla andra rationella mamma-argument man bara kan komma på. Mitt enda, och mycket orationella, pubertala svar har varit att jag måste.

Kanske skriver jag det här mest för mammas skull. Kanske för att förklara varför jag måste bränna femsiffriga summor pengar på att sitta ensam i en av världens farligaste städer. Och tyvärr så har jag inget bättre svar än att allt ska gå åt helvete. För poängen är att det äntligen, äntligen får gå åt helvete på mitt sätt.

Smärta är viktigt. Jag vill att det ska göra ont (nej baby, inte sexuellt), men jag vill att det ska göra det på mina villkor. Jag vill orsaka det själv. Jag ska inte skada mig själv fysiskt, med tanke på HIV-risken om inte annat, det behöver ni inte vara oroliga för, men jag vill känna mig ensam, utsatt och svinrädd. Jag vill kunna orsaka mig själv den skadan, inte låta andra människor ta den delen ifrån mig. Det har de redan gjort, alldeles för många gånger. Jag vill återta makten över min egen smärta. Jag har bestämt mig för att sätta mig i ett problem som bara jag själv kan lösa. Egentligen är det inte svårare än idén med korsord, dock lite dyrare och utan synonymordbok.

Då jag och min lågstadiekärlek Mira (för er som inte riktigt vill rucka på heteronormativiteten; ja, redan då visste jag om det) satt och spelade tetris på hennes dator så gjorde vi en överenskommelse om att ifall det skulle komma en komet och träffa jorden så att den sprängdes, då skulle vi sitta och spela tetris tillsammans medans vi dog. Sedan lågstadiehånglade vi lite, men det är en annan historia.

Och vad gör jag nu? Jag sitter och spelar tetris. Om nu nittiotalsfarsoten "komet" skulle drabba det som är kvar av denna jorden så vill jag, då jag träffar Mira igen för vår sista terisrunda, ha gjort något annat än spelat tetris sedan dess. Jag vet att "Tjenare Mira, jag har reclaimat min egen smärta sedan sist, själv då?" varken låter som en vettig plan eller som en utopi av något slag. Men det är bara genom att ta kontroll över min egen smärta som jag kan ta verklig kontroll över hela mig. Över min egen lycka.

Börje (God bless him) tittade en gång på mig med sina kloka ögon, rynkade pannan i djupa veck och sa, "Men Andrea, om du verkligen ska kunna säga Ja på allvar, och om det ska betyda lika mycket Ja som du vill att det ska göra, då måste du även kunna säga Nej om du inte vill. Inte bara om du verkligen inte vill, även om du bara inte känner för det just då".

Nu kommer Baronen tycka att jag är lite väl överdramatisk (that's me), mamma kommer klänga sig fast på flygplanshjulen och min Babyboy kommer frågande undra vad det är för galen kvinna han hittat i den småländska skogen. Otto, my dearest love, hon kommer älska mig ändå.

Alla andra kommer sluta läsa här.

Kanske är jag jättepubertal, kanske borde jag stoppas på flygplatsen (eller helst innan jag kommit så långt) och boka upp våren med en ny runda regelbundna besök hos Börje (God still bless him).

Men så kom och ta mig då!

lariam

Idag är det 26 grader celsius i Nairobi. Om exakt en vecka har jag varit på flygplatsen i Nairobi i en halvtimma. Det känns helt fantastiskt. Jag är inte rädd längre, jag känner mig förlamad av vetskapen.

Malariatabletter. De har skrämt livet ur mig. Om man, magsjuk, jet-laggad, ensam, vit, nittonårig tjej i Nairobi upplever yrsel, sömnbesvär eller oro så skall man sluta med dem på grund av psykosrisken. Som om jag inte skulle känna mig yr och orolig. Som om jag inte alltid gör det. Ojne Vojne.

Det har börjat gå upp för mig vad jag kommer lämna här. Jag plankar stormförtjust på spårvagnen, dricker sojamjölk tills huvudet nästan sprängs och gråter till I Don't Sleep Well med Hello Safride för att jag inbillar mig att hon inte heller kan sova på grund av malariatabletterna. Jag luktar patetiskt på en viss pojkes kvarglömda T-shirt och skickar så många av Comviqs gratis-SMS jag någonsin kan.

Pass? Check
Fyrtiofyra vaccinationer? Check
Kollat bussar till flygplatsen? Check
Försäkring? Check
VISA-kort som fungerar utomlands? Check
Flygbiljett? Check
Det offeciella Kenyablandbandet klart? Check
Minneskort till digitalkameran? Check
Hyperventilerande jag-vill-inte-vill-inte-vill-inteattacker, ingenting packat, ingen taxi till centralen, helt pank och efter med tentan? Check

Men vad bra. Då åker vi.