kvinnojourens väggar från insidan

"Men", sa han, "men det finns faktiskt tjejer som misshandlar sina pojkvänner psykiskt. Och det är ju lika hemskt det. Minst."

"Oh yes", sa jag,
parentes: (- men vad tror du egentligen? Barn som sett kvinnojourens väggar från insidan (inte på studiebesök), tror du att vi sitter i terapin och säger ajaj vad det gör ont att bli sparkad i magen. Vi pratar aldrig fysiskt ajaj vad onte det gör. Vi pratar om den psykiska misshandelns mest extrema yttring, när den har gått över i händerna.

En kvinna som inte trykts ned psykiskt
under lång tid
tar inte ett slag i ansiktet. En spark i huvudet.
En kvinna som vet att hon är stark och modig går sin väg. Ett barn som lärt sig att pappor får göra såhär stannar kvar.

Jag är inte arg eller ledsen över blåa öron, igensvullna ögon och blåmärken som ser ut som handavtryck runt armarna. Jag är inte arg för att det gjorde ont i kroppen.
Jag är däremot jävligt förbannad över att någon annan tagit sig rätten att visa mig, mina systrar och bröder samt min mor var "vår" begränsade plats i den här världen är.

Du säger psykisk misshandel mot män. Hela det här systemet idkar psykisk misshandel mot samtliga kvinnor i det. En man kan inte känna sig rädd, förtryckt och förminskad av att en snubbe han aldrig pratat med ger honom en blick på klubben. Även om det ser ut att vara en hyvens snubbe med fula seglarskor och för mycket vax. Tio meter bort.

Fysisk misshandel är den sista, mest synliga biten i ett psykiskt misshandelspussel som drabbar betydligt mycket fler kvinnor än män.
Jag tänker aldrig ajaj vad ärren på kroppen gör ont, men det säger ajaj fucking jävla ont inuti, hela tiden.
Slut parentes.)

- "det är ju minst lika hemskt att kvinnor misshandlar sina män mentalt. Verkligen."

Det är bäst att knipa igen.
Jag har lärt mig att man inte säger emot vissa män ostraffat. Och det syns inte utanpå vilka det är.

till mina barnbarn (om jag får några)

Lägg dig min lilla

lägg dig nu sött
så skall jag berätta en saga om en värld
för länge länge sedan
där det fanns två sorters mannaiskor

dom kallades
flickor
och
pojkar

blev
kvinnor
och
män

det kan verka vulgärt, men uppdelningen
berodde på könsorganen

jag vet inte det
jag förstår inte heller varför
dom tyckte att det var så viktigt
Men ännu konstigare är
att det ena var mer rätt
än det andra

Jo, det är sant.
De som kallades män hade mer
rättigheter
frihet
pengar och
makt
än kvinnorna
(har ni föresten pratat om vad pengar och makt var på historielektionen?)

Gråt inte mer min lilla
sov nu sött
och jag lovar att aldrig
aldrig
berätta så hemska sagor igen.

kan man sakna något fruktansvärt? något vansinnigt och fasansfullt?

Jag utgår från att det inte är förvånande. Att det inte är det minsta chockerande att genus är det värsta jag vet. Jag antar att de flesta som kikat här förut har insett det eller åtminstonde anat det, men för att reda ut alla oklarheter vill jag bara förtydliga detta; jag hatar genus!

.

.

Genus borde tillhöra en gammal förlegad tid och är sjukt B. För den största delen av alla människor är genus inte bara störigt, utan även livsfarligt. Ni vet vad jag tänker på. Om ni inte vet det så kan ni kanske få en liten fingervisning genom ord som kvinnomisshandel (46 % av alla kvinnor i Sverige drabbade), våldtäkt, betald våldtäkt (aka prostitution), visuell våldtäkt (aka pornografi), hedersrelaterat våld, ätstörningar, pedofili, hatbrott mot homosar, krig, STI, våld mellan män, självmord bland män (maskulinitet erkänner och behandlar inte deprimerade män)... Okej, ni fattar, genus är sjukt skabbiga.

.

.

Som kanske vissa av er inte känner till så har jag under sammanlagt cirka 6 månader arbetat med barn med autism. För att underlätta begripligheten i mina erfarenheter så kan man nog säga att jag mött runt 60 barn med autism, jobbat nära cirka hälften av dessa (pratat (eller tecknat) med, busat, tröstat, undervisat, kramat, matat etc) och jag anser mig känna ett barn med autism väldigt väl. Då jag skrivit på åtskilliga papper om tystnadsplikt kommer alla namn i detta inlägg vara fingerade.

.

.

Vad har då normerande genus med mitt CV att göra? Jo, jag skulle lite krasst vilja påstå att barn med autism inte kan genus eller heterosexualitet.

Som grundläggande kunskap kan jag säga att jag aldrig upplevt någon skillnad i huruvida pojkar och flickor är utåtagerande, aggresiva, gråter, slår andra och sig själva, hur mycket de äter, pratar, gillar att sporta, tycker om djur, leksaker, dockor, musik. Inte heller har jag märkt några skillnader i hur de väljer färger, former, mönster, smaker, kläder etc.

.

.

Härmed inte menat att det går runt en mängd okönade barn på Sveriges särskolor. Självklart finns det könskläder, könsfärger, könsleksaker och könsnamn på vart enda ett av dessa barn. Föräldrar och skolpersonal väljer aktivt ett genus åt barnen efter deras kön. När barnen själva ställs inför valsituationer så har vi oftast redan gjort genusvalet åt dem. "Okej Frida, du får själv välja kläder, men du får välja dem här på flickavdelningen. Sedan får du välja vilken docka du vill ha. Men det är en docka du ska ha."

.

.

Barn med autism gör som alla andra människor gör. De härmar. Det är så vi återskapar och upprätthåller genus, vi härmar det. Skillnaden är den att en del av funktionshindret autism innebär svårigheter att läsa av sociala situationer, vilken är den arena där vi bygger våra egna och andras genus.

.

.

Jag säger att barn med autism inte kan heterosexualitet. De barn jag arbetat med som kommit i puberteten och visat sexuella uttryck och känslor har aldrig (vad jag erfarit) gjort detta könat. Om det ens riktats mot personer.

.

.

Låter vi dem vara? Tar vi på dem könade kläder och låter dem sedan vandra genom livet genusfria, fria från ett av de största, vidrigaste förtrycken som finns?

Nej nej nej. Vi vill pressa in dem i formarna. Man är inte fri utan genus, man behöver normaliseras. I 6 månader har jag genomlidit av "Nej, det är inte en flicka, det är en pojke. Hon heter det när man pratar om flickor. Kolla, där går Per och Sussie på samma sida av skolgården, de är nog kära i varandra. Jasså här sitter du och spanar in killarna på skolgården Terese. Ja, nu är det spännande va killar, med en ny tjej i klassen och sluta gråt Muhammed, riktiga killar gråter inte."

.

.

Visst, jag har varit på fritids med "funktionsnormala" barn och visst, man gör likadant där. Skillnaden är att de "funktionsnormala" barnen lyssnar och att de lär. Tillslut behöver vi inte tala om deras förväntade genus och sexualitet för dem, de har lärt sig dem. De går inte på samma sida skolgården för Sussie är rädd för att Per ska trycka upp handen i skrevet på henne och väsa "hora" i hennes öra. Muhammed kommer sluta gråta för att bli en riktig kille.

Jag är inte ute efter det "naturliga" i barn med autism. Jag menar inte att det är ball eller eftersträvansvärt att ha autism och jag tror verkligen inte (vilket jag ibland hört) att dessa barn är mer "renskalade" och på-riktigtmänniskor som visar hur alla egentligen är. Det jag vill säga är att barn med autism har svårt att förstå sociala samspel, kommunikation mellan människor och hur, var, när och varför man använder vissa beteenden. Och när genus då trillar bort är det fascinerande att se den bräcklighet som finns i könsrollerna. Vi slutar inte kissa, kramas, pussas, älska, hata, slåss, äta, prata och dansa för att genus försvinner. Ibland när det kan kännas som att vi aldrig kommer bli av med skiten så tänker jag på "min barn" och ler. Hur fint det är att de inte fattar att riktiga flickor inte skriker MUTTA på en promenad i stan, att pojkar inte pussar varandra på munnen och att tjocka flickor = fula flickor.

.

.

Det vidrigaste uttrycket för att pressa in barnen i genusformarna som jag upplevt (tänk gumma- och gubbepepparkaksform som skär bort all möjlig och tänkbar deg runt omkring) är pojken som vi kan kalla Sonnys arbetsuppgift. Han skulle sortera bilder i två olika lådor. Bara två lådor, den rosa lådan som det stod FLICKOR på och den blåa lådan POJKAR. Bilderna var en blandning föreställandes familjemedlemmar, personal, tidningsurklipp och kändisar. Det enda personerna på bilderna hade gemensamt var alltså en fitta eller en kuk. Vilka naturligtvis inte ens var med på bilderna.

.

.

Sonny var jättduktig på sin uppgift, han stoppade de flesta av de könade bilderna i "rätt" låda. Men inte för att han brydde sig om de genitaliska skillnaderna mellan personerna på bilderna. Jag vet inte ens om han kände till dem. Utan Sonny stoppade bilderna rätt för att visste var varje enskild bild skulle ligga. Just den bilden i den rosa lådan, men könet? Nej. Han bara visste var de hörde hemma. Men inte varför. Inte om det var viktigt. Utan bara att de skulle ligga där. Och om vi hårddrar det lite, är det inte på exakt samma sätt som vi gör? Vi frågar inte personerna på bilderna i vilken låda de vill ligga, eller ens om de vill ligga i en låda. Vi reflekterar inte över varför eller om det egentligen spelar någon roll, men ned i lådan, det ska de.

.

.

Och jag blir så vansinnigt förbannad. Det är så fruktansvärt respektlöst att aktivt förutsätta genus och heterosexualitet och att kampanja för att lära ut det till människor som har svårt att lära sig att gå på toaletten. Jag vet att mina homo-, trans- och androgyna systrar och bröder rycker på axlarna och tänker att sådär är det ju varje dag. Men nu talar vi om personer som oftast inte har ett verbalt språk och inte kan svara inför vilket rumpgenus de tillskrivs.

.

.

Och när jag blir sådär förbannad på kampanjandet så tänker jag på Sonny och hans lådor. På hur han i 9 fall av 10 stoppade en bild fel, alltid. Det var bilden på den fröken som skapat uppgiften. På den fröken som tyckte att det var viktigt för Sonny att lära sig. Jag tänker på hur Sonny konsekvent stoppade bilden på just den fröken i KILLAR-lådan och på hur arg han blev när hon flyttade bilden och sa att han gjort fel. Det värmer i magen om jag tolkar Sonnys "misstag" som en tyst protest mot att han måste vara kille och gilla tjejer och stoppa Paris Hilton i en rosa låda på grund av ett kön han ändå aldrig kommer ha användning för att han känner till.

.

.

Jag skrattar gott när de autistiska barnen vrålar UP YOUR ASS med sin frånvaro av genusbeteende åt den funktionsnormalistiska omgivningen.

samtal över facebook med kamrat i Uppsala

Från: Rafael

Hey there old buddy! Hoppas livet leker. Har precis börjat läsa din blogg. Eftersom jag inte får kommentera där så gör jag det här istället (inlägget om KRAV/rättvisemärkt osv):

Jag tycker det blir lite märkligt när man säger att "vi" ska lösa problemen för "de fattiga" i andra länder. Du har en klockren analys av problemet med KRAV/rättvisemärkning och dylikt nykolonialt trams, men det är knappast mindre nykolonialt att kräva bojkott av enskilda företag (du nämner H&M). Man kan ju för det andra inte heller bojkotta bort symptom av en sjukdom som ligger djupare än att ett visst företag är "elaka" för sakens skull.

Lösningen är densamma som när det begav sig för de länder som idag har relativt välmående arbetarklasser. Genom radikal facklig och politisk kamp tog vi oss de rättigheter som vi idag ser som självklara. Det vi kan göra här är att stödja den fackliga och politiska kamp som de framväxande arbetarklasserna i "tredje världen" (så dåligt begrepp btw) på stapplande fötter nu bygger upp.

Ha det fint!

Från: Andrea

Hej Rafael. Kul att du tar dig tid att läsa min blogg!

Jag förstår absolut vad du menar. Min poäng är inte (vilket kanske inte framgick av inlägget) en individuell bojkott av enskilda företag, utan en statlig bojkott av de företag som inte uppfyller de krav vi ställer på arbetsgivare i ex. sverige. Detta skulle ju aldrig ske med nuvarande regering och knappast med sossarna vid makten heller.

Absolut håller jag även med om att facklig kamp är den enda rätta vägen till sjyssta villkor för arbetare. Om det ej sker den fackliga vägen så är ju även risken stor att de villkor som sätts upp inte motsvarar det arbetarna kräver, vilket skulle leda till ännu mer pissig nykolonialism, as you say. Dock tror jag att möjligheterna att stödja facklig kamp från Sverige kan vara ganska krångligt då det lätt blir tomma ord och det jag väl egentligen menar är att vi borde kräva facklig kamp och fullständigt fria fackvillkor för att tillåta företag och producenter att verka i sverige.

Är det fö okej om jag lägger upp denna kommentar på bloggen, tycker det är bra att detta diskuteras från olika synvinklar??

Kampen fortsätter/ Andrea

Från: Rafael

Lägg upp om du vill! Jag får skaffa mig ett blogger-konto inför framtiden... =)

om den naturliga kroppen

Om hon åtminstonde kunde kräkas lite. Vi vill att hon ska kräkas, men bara lite. Det ska komma som lite vätska och det ska vara så himla sorgligt. Alternativet är ju att hon kräks mycket. Att hon kräks så att det sprutar ur näsan, hur tarmarna kränger sig ut och in nästan. Det är inte särskilt okej att hon blir helt rödflammig i ansiktet, hur tårarna rinner och det hänger gamla matbitar i håret indränkta i magsaft. Det vill vi inte se.

Fast det är bättre att hon kräks mycket än att hon inte kräks alls. Vi vill absolut inte ha henne med pizzaflott rinnandes ned för armarna. Vi vill inte se henne äta en påse chips ensam, vill inte höra om hur hon trycker i sig allt hon kan hitta i kylskåpet och sedan skriker efter mer. Hon ska inte ha blekt fett som hänger ut över kanten på spetstrosorna. Vi vill inte se hur det bildas valkar runt ringarna och armbanden. Vi vill nästan säga åt henne, förklara för henne när hon tar upp två soffplatser på Mc'Donalds. En jättestor hamburgare äter hon. Sedan glass. Sedan kakor. Hon äter hela kakpaketet själv och fettet på armarna pressas ut mot resten av kroppen när hon sänker dem. Som kolossala, bleka och döda stycken av en oändlig mängd fett. Vi vet att hennes byxor inte kommer från våran avdelning, där som vi handlar. Om hon har den luftiga tunikan på sig blir vi glada, vi vill inte se hennes kroppsfett pressas upp på sidorna av smala axelband.

Vi vill inte ha den feta, hetsätande kvinnan. Enligt statistiken är hon ett problem. Ärligt talat, hade vi inte blivit glada om hon kräktes lite? Fast den kräkande kvinnan vill vi ju egentligen inte heller ha. Varför kan hon inte kontrollera sig? Hon skulle bara veta att vi också vill pressa i oss sådär ibland. Men vi gör det inte. Hon skulle bara veta att vi också tänker så ibland, en vi säger ingenting. Hon är som värst när hon kräks högt och tydligt och lämnar de kladdiga papprena på handfatet. Nej, hon är inte välkommen igen. Inte om vi får välja.

Det är bättre med kvinnan som inte kräks tycker vi. Hon tänker på vad hon äter. Det är bra. Lite skönare. Vi blir visserligen lite irriterade när hon tackar nej till kakorna, ibland måste man få unna sig. Vi känner oss lite äckliga när vi ser hennes mat. Vi blir faktiskt lite irriterade på henne för att vi ska behöva känna oss äckliga. Hon börjar faktiskt gå för långt när hon slutar ha smör på smörgåsarna. Vägrar äta salladen på grund av dressingen. Det är ju så lite bara. Vi vet vad de där framstickande nyckelbenen betyder. Vi vill ju inte se dem. Hon ser faktiskt inte ut som en kvinna längre. Hon har gått för långt. Hon ser ju sjuk ut. Hon är sjuk. Vi ser henne bli buren för att hon inte kan stå upp på sina utmärglade ben. Vi tycker synd om henne. Förtryckt av idealen. Taskig uppväxt. Hon som inte visste var gränsen gick. Vi vänder oss bort. Vi vill inte se hålögda människor med magra ben på våran parkeringsplats. Inte så magra ben.

Förstår hon inte att det är den naturliga kvinnan vi vill ha? Förstår hon inte att hon är vacker som hon är. Eller var vacker alltså, som hon såg ut innan hon gick för långt. Förstår hon inte, den flickstackaren, att vi vill ha kvinnor som ser ut som kvinnor. Som inte går för långt, som inte gör för mycket. Naturliga kvinnor. Det är faktiskt egentligen vad alla män vill ha. Alla män vill ha naturliga kvinnor som kan äta en pizza. Kvinnor som kan äta en pizza, utan att kräkas. Och utan att för den sakens skull äta två pizzor om dagen.
Kvinnor som inte sminkar sig för att de är naturligt vackra. Eller som sminkar sig så att det ser naturligt ut. Kvinnor vars bröst inte ser ut som fotbollar, som är naturligt lagom stora. Kvinnor som ler inbjudande men inte bjuder ut sig. Vi vill inte ha den vulgära kvinnan som knullar framför kameran för att bli känd.

Ser hon inte att jag slickar den naturliga kvinnans hårlösa fötter, hur jag slickar fötterna under hennes smala men kvinnliga och ytterst naturliga, helst medfödda former som har råd att unna sig ibland. Hur jag febrilt lapar i mig av fötterna under de lagom stora brösten som inte ser ut som fotbollar, som inte har opererats in på ett onaturligt sätt, för det vill jag inte ha. Hur jag ligger under hennes bländvita leende som lyckas klara sig just så bländvitt för att hon inte kräker sönder emaljen. För att hon vet hur man tar hand om sig själv på ett lagom sätt. Ser hon inte hur min kräkande, feta, hålögda, äckliga, onaturliga kropp klamrar sig fast vid hennes hårlösa ben och desperat vrålar upp mot hennes bronsfärgade kinder att jag älskar henne.

Ser ni inte hur den naturliga kvinnan stampar på våra felkonstruerade, krävande, skavande, obekväma kroppar. På våra äckliga, onaturliga kroppar.

Jag tror inte att skönhetsideal i sig utlöser ätstörningar, men jag tror definitivt att det finns en anledning till att de flesta kvinnor blir besatta av kropp/kost istället för att maniskt samla på frimärken eller utvecklar en sjuklig besatthet över att frisera pälsdjur. Det finns ett samhällsklimat i ryggen som bekräftar det kräkande, undernärda eller översvallande.

rättvis konsumtion?

Som en flykt från statistikpluggandet har jag funderat lite på det jag och systern diskuterade här om dagen, nämligen rättvisemärkningen. Rättvisemärkt och KRAV ses idag som två fantastiska alternativa lösningar på världssvält och miljöförstöring, vilka helst inte bör ifrågasättas. Och det är just vad jag gör.

Själva tanken med rättvisemärkt är att vi som konsumenter ska ha möjlighet att välja produkter som garanterar att procucenterna får rimligt betalt för sitt arbete. För inte kan väl själva tanken vara att vi ska kunna köpa oss till ett lite godare samvete och lindra ilskan över orättvisor?

Personligen är jag av åsikten att rättvisemärkningen är en låtsaslösning för låginkomstländer. En statligt sanktionerad nykolonialism i marknads-
ekonomins anda. Vi skulle ALDRIG skapa en liknande lösning för personer i industriländer. Eller tänk dig själv: "Välkommen till Café Snäll i Göteborg. För 10 kronor får du en bulle som innebär att kassörskan i kassan inte får något betalt, att hon inte har rätt till kollektivavtal och arbetstidsreglering, att hon måste extraknäcka som prostituerad på kvällarna, att hennes barn svälter ihjäl och att hon själv kommer dö relativt snart i nån cancer pga livsfarliga bekämpningsmedel mot bananflugorna på vårt mysiga Café. Eller så köper du bullen för 15 kr och hon får leva."

Rättvisemärkt bidrar till två tråkiga saker som jag kan se:
1. Vi köper oss fria och dämpar därför efterfrågan på riktiga lösningar för det egentliga problemet.
2. Ju mer pengar man har, desto mer har man råd att lätta sitt samvete. Det kostar ju att rädda liv i rättvisemärkningens värld (av helt begripliga skäl).

Liberalismen har en tendens att tro att konsumtion och marknadsekonomi skulle lösa det mesta. Grejen är att sålänge vi har ett val (där det "bra" alternativet är dyrast), så krävs det att människor är altruister. Renodlad ateist som jag är så utgår jag från att människan gör allt för egen vinnings skull, och samvetet måste alltså därmed stillas tillräckligt genom att köpa rättvisemärkt, i förhållande till priset. För att samvetet ska stillas tillräckligt så krävs det ju att vi har ett alternativ som är mycket sämre. Vi måste tro/ tro oss veta att det andra alternativet är såpass mycket sämre att det är värt de där extra slantarna för att kunna lyfta en tyngd från axlarna. Rättvisemärkning behöver därmed sitt mycket sämre alternativ för att det ska finnas någon poäng med den. Vilket gör att det inte bara är en hittepå lösning för fattiga människor vi inte kan se, utan även en tillfällig lösning, då den kräver sin motpol.

Men det finns ju inget alternativ. Eller? Det verkar vara en helt hysteriskt utopisk tanke att föreställa sig att en sjysst arbetsmiljö skulle kunna vara en förutsättning. Är det verkligen så sjukt att tänka sig? Vi har ju råd innanför det vi kallar nationens gränser, vad är det som hindrar oss att sträcka oss längre än så? Den verkliga lösningen vore ju att alla de (jävla helvetes skitföretag) som utnyttjar och länge utnyttjat den ekonomiskt fattiga delen av världen skulle ta sitt ansvar för vad de ställt till med. Okej Hennes, nu får ni antingen ta och betala era bomullsproducenter, sömmerskor osv, eller så får ni slå igen i Sverige. Vi kunde blockera Sydafrika, detta är ingen omöjlighet.

Men det känns orimligt att tänka sig. Det går ju inte, Sverige skulle ju hamna i en ekonomisk kris. Det skulle krävas alldeles för stor omorganisering av ekonomin. Bättre då att låta de enskilda konsumenterna plågas i samvetskval i kaffedisken. Bättre att ge varje enskild individ rätten att avgöra en annan människas livsöde. Bättre med en låtsaslösning som ger rika människor möjligheten att köpa sig fria från andras lidande. Bättre med en darwinistisk marknadsekonomi där alla ekonomiskt försvagade går under medan vi äter i takt med att andra dör. Varför ifrågasätta Vi och Dom-lösningar?

när kom raserna tillbaka?

Och vad gjorde de i pausen?

Hela högstadiet och gymnasiet kämpade jag mig igenom med att skälla på lärare (och andra människor) som pratade om raser. Det fanns inga raser när jag var yngre. Etnicitet hette det då. Det finns fortfarande något som heter etnicitet, men raserna har tydligen kommit tillbaka. Det gör ont i magen och i hjärtat varje gång en lärare nämner raser. På universitetet finns det visst raser. Jaha. För mig har alltid ras varit sammankopplad med rasism. Att dela upp människor i raser = rasism.

Men okej, jag ska inte göra mig dummare än jag är. Det jag tror att de menar är att ras är det som rent biologiskt skiljer människor (från olika ursprungliga geografiska områden) från varandra. Jag tänker ungefär som med kön och genus. Kön är ungefär som ras och genus är ungefär som etnicitet. Alltså kan man vara uppvuxen i en annan "kultur" än vad ens "ras" geografiskt sett brukar befinna sig. Då har man fortfarande en ras, men en annan etnicitet eller? Jag tror att det är så de menar.

Det kvarstår flera frågetecken dock. Om ras är ungefär som kön, varför säger man då ras? Kön är ju onekligen ett ganska praktiskt ord för att berätta vilken biologisk åtskillnad man syftar på. Det är vad man har mellan benen som åsyftas. Inget mer eller mindre. Men ras? Ras har inneburit en mängd olika saker för att separera olika människor från varandra. Det är inte uppenbart vad man menar med ras. Det är inte som att säga kön. Man menar inte en märkbar biologisk, uppenbar skillnad.

Det känns underligt att jag ska behöva förklara mig på samma vis som jag gjorde på högstadiet. Om man (vilket känns lägligt) räknar människan som ett djur så finns det en mänsklig ras och den heter Homo Sapiens. Då ingen "undergrupp" till Homo Sapiens varit genetiskt isolerad tillräkligt länge för att kunna skapa en unik evolutionär utvecklingslinje så har det inte uppkommit några nya mänskliga raser efter Homo Sapiens. När man talar om mänskliga raser så är det INTE likvärdigt med att prata om olika djurraser, tillexempel hundar. Kan man någonting om biologi så vore det inte svårt att förstå att skillnaden mellan det man kallar mänskliga raser inte är som skillnaden mellan en labrador och en bulldog. Skillnaderna mellan männsikor som man kallar för raser är som skillnaden mellan en gul och en svart labrador. Och som bekant räknas inte dessa som enskilda raser på grund av färgen på sin päls.

Vad är det för fel på ordet HUDFÄRG för att beskriva den biologiska skillnad jag antar att man menar med ordet ras? Det är väl ändå det man menar? Att säga hudfärg är ju lika praktiskt som att säga kön. Man menar den enda biologiska skillnad som finns mellan de människor man pratar om. Annars låter det ju som att man pratar om genetisk variation, men precis som med kön så finns det lika stor genetisk variation mellan friska individer i samma kön/"ras" som det finns mellan olika grupper.

Jag är inte en ivrare för att använda begrepp som kön eller hudfärg överhuvudtaget (även om hudfärg är bättre än ras). Men ibland kan det tyvärr vara nödvändigt. Ibland blir man diskriminerad/ särbehandlad på grund av sitt kön eller sin hudfärg och inte på grund av sitt genus eller sin etnicitet. Därför kan begreppen vara praktiska att behålla ett tag till.

Begreppen genus eller etnicitet signalerar att vita och män är strukturellt överordnade svarta (+ andra etniciteter) och kvinnor. Alla vet att detta innebär en social konstruktion och de flesta säger att de tycker att det är fel.
Begreppet ras däremot har historiskt sett inneburit att man menar att av de raser som finns så är den vita rasen biologiskt överordnad och att detta är okej. Man tappar hela maktaspekten, vilken är en förutsättning för att man överhuvudtaget ska få dela in människor i olika grupper, menar jag.

Nästa gång en föreläsare, proffessor or what ever säger ras så ska jag fråga vad denne menar. Kanske har jag fel, men då vill jag veta det!