snälla, ta mig med en nypa salt och valfri peppar

Den här texten är kanske inte riktigt till för människor som jag inte känner. Den här texten är snarare till för människor som känner mig. Det är klart att alla kan läsa, men vill man läsa om Afrikaresan så är just det här inlägget inte det ni söker. Här kommer jag bara sjukt pretto.

Det här är till er andra. Ni som sitter där med en kontakt mindre i telefonboken om några dagar. Först och främst vill jag poängtera att jag inte är full, om inte vattnet i flaskan jäste under tiden jag satt på bion.

Det är möjligt att malariatabletterna börjat verka, att den där fruktansvärda psykosen snart anfaller mig. Det är möjligt att den senaste veckans sömnbrist börjar ge andra effekter än skakande händer. Jag är även fullt övertygad om att "Stora Farliga Rymdprojekt Går Åt Pipan" med Slagsmålsklubben gör sitt som soundtrack till mitt skrivande.

Jag vet bara att jag måste skriva det nu. Att jag måste säga det innan jag är där nere, utan er. Nu när jag får använda prickar över mina ord och så att ni vet att det här inte är något jag kommer på i Nairobbery.

Jag gör den här resan för att det ska gå åt helvete. Jag vet inte hur jag ska lyckas förklara det på ett bättre sätt än så. Mamma har frågat varför jag vill åka nu. Varför jag inte kan vänta tills jag har bättre koll på saker och ting, tills jag har något att göra där nere, tills jag gått klart kursen på Universitetet och alla andra rationella mamma-argument man bara kan komma på. Mitt enda, och mycket orationella, pubertala svar har varit att jag måste.

Kanske skriver jag det här mest för mammas skull. Kanske för att förklara varför jag måste bränna femsiffriga summor pengar på att sitta ensam i en av världens farligaste städer. Och tyvärr så har jag inget bättre svar än att allt ska gå åt helvete. För poängen är att det äntligen, äntligen får gå åt helvete på mitt sätt.

Smärta är viktigt. Jag vill att det ska göra ont (nej baby, inte sexuellt), men jag vill att det ska göra det på mina villkor. Jag vill orsaka det själv. Jag ska inte skada mig själv fysiskt, med tanke på HIV-risken om inte annat, det behöver ni inte vara oroliga för, men jag vill känna mig ensam, utsatt och svinrädd. Jag vill kunna orsaka mig själv den skadan, inte låta andra människor ta den delen ifrån mig. Det har de redan gjort, alldeles för många gånger. Jag vill återta makten över min egen smärta. Jag har bestämt mig för att sätta mig i ett problem som bara jag själv kan lösa. Egentligen är det inte svårare än idén med korsord, dock lite dyrare och utan synonymordbok.

Då jag och min lågstadiekärlek Mira (för er som inte riktigt vill rucka på heteronormativiteten; ja, redan då visste jag om det) satt och spelade tetris på hennes dator så gjorde vi en överenskommelse om att ifall det skulle komma en komet och träffa jorden så att den sprängdes, då skulle vi sitta och spela tetris tillsammans medans vi dog. Sedan lågstadiehånglade vi lite, men det är en annan historia.

Och vad gör jag nu? Jag sitter och spelar tetris. Om nu nittiotalsfarsoten "komet" skulle drabba det som är kvar av denna jorden så vill jag, då jag träffar Mira igen för vår sista terisrunda, ha gjort något annat än spelat tetris sedan dess. Jag vet att "Tjenare Mira, jag har reclaimat min egen smärta sedan sist, själv då?" varken låter som en vettig plan eller som en utopi av något slag. Men det är bara genom att ta kontroll över min egen smärta som jag kan ta verklig kontroll över hela mig. Över min egen lycka.

Börje (God bless him) tittade en gång på mig med sina kloka ögon, rynkade pannan i djupa veck och sa, "Men Andrea, om du verkligen ska kunna säga Ja på allvar, och om det ska betyda lika mycket Ja som du vill att det ska göra, då måste du även kunna säga Nej om du inte vill. Inte bara om du verkligen inte vill, även om du bara inte känner för det just då".

Nu kommer Baronen tycka att jag är lite väl överdramatisk (that's me), mamma kommer klänga sig fast på flygplanshjulen och min Babyboy kommer frågande undra vad det är för galen kvinna han hittat i den småländska skogen. Otto, my dearest love, hon kommer älska mig ändå.

Alla andra kommer sluta läsa här.

Kanske är jag jättepubertal, kanske borde jag stoppas på flygplatsen (eller helst innan jag kommit så långt) och boka upp våren med en ny runda regelbundna besök hos Börje (God still bless him).

Men så kom och ta mig då!