Om hon åtminstonde kunde kräkas lite. Vi vill att hon ska kräkas, men bara lite. Det ska komma som lite vätska och det ska vara så himla sorgligt. Alternativet är ju att hon kräks mycket. Att hon kräks så att det sprutar ur näsan, hur tarmarna kränger sig ut och in nästan. Det är inte särskilt okej att hon blir helt rödflammig i ansiktet, hur tårarna rinner och det hänger gamla matbitar i håret indränkta i magsaft. Det vill vi inte se.
Fast det är bättre att hon kräks mycket än att hon inte kräks alls. Vi vill absolut inte ha henne med pizzaflott rinnandes ned för armarna. Vi vill inte se henne äta en påse chips ensam, vill inte höra om hur hon trycker i sig allt hon kan hitta i kylskåpet och sedan skriker efter mer. Hon ska inte ha blekt fett som hänger ut över kanten på spetstrosorna. Vi vill inte se hur det bildas valkar runt ringarna och armbanden. Vi vill nästan säga åt henne, förklara för henne när hon tar upp två soffplatser på Mc'Donalds. En jättestor hamburgare äter hon. Sedan glass. Sedan kakor. Hon äter hela kakpaketet själv och fettet på armarna pressas ut mot resten av kroppen när hon sänker dem. Som kolossala, bleka och döda stycken av en oändlig mängd fett. Vi vet att hennes byxor inte kommer från våran avdelning, där som vi handlar. Om hon har den luftiga tunikan på sig blir vi glada, vi vill inte se hennes kroppsfett pressas upp på sidorna av smala axelband.
Vi vill inte ha den feta, hetsätande kvinnan. Enligt statistiken är hon ett problem. Ärligt talat, hade vi inte blivit glada om hon kräktes lite? Fast den kräkande kvinnan vill vi ju egentligen inte heller ha. Varför kan hon inte kontrollera sig? Hon skulle bara veta att vi också vill pressa i oss sådär ibland. Men vi gör det inte. Hon skulle bara veta att vi också tänker så ibland, en vi säger ingenting. Hon är som värst när hon kräks högt och tydligt och lämnar de kladdiga papprena på handfatet. Nej, hon är inte välkommen igen. Inte om vi får välja.
Det är bättre med kvinnan som inte kräks tycker vi. Hon tänker på vad hon äter. Det är bra. Lite skönare. Vi blir visserligen lite irriterade när hon tackar nej till kakorna, ibland måste man få unna sig. Vi känner oss lite äckliga när vi ser hennes mat. Vi blir faktiskt lite irriterade på henne för att vi ska behöva känna oss äckliga. Hon börjar faktiskt gå för långt när hon slutar ha smör på smörgåsarna. Vägrar äta salladen på grund av dressingen. Det är ju så lite bara. Vi vet vad de där framstickande nyckelbenen betyder. Vi vill ju inte se dem. Hon ser faktiskt inte ut som en kvinna längre. Hon har gått för långt. Hon ser ju sjuk ut. Hon är sjuk. Vi ser henne bli buren för att hon inte kan stå upp på sina utmärglade ben. Vi tycker synd om henne. Förtryckt av idealen. Taskig uppväxt. Hon som inte visste var gränsen gick. Vi vänder oss bort. Vi vill inte se hålögda människor med magra ben på våran parkeringsplats. Inte så magra ben.
Förstår hon inte att det är den naturliga kvinnan vi vill ha? Förstår hon inte att hon är vacker som hon är. Eller var vacker alltså, som hon såg ut innan hon gick för långt. Förstår hon inte, den flickstackaren, att vi vill ha kvinnor som ser ut som kvinnor. Som inte går för långt, som inte gör för mycket. Naturliga kvinnor. Det är faktiskt egentligen vad alla män vill ha. Alla män vill ha naturliga kvinnor som kan äta en pizza. Kvinnor som kan äta en pizza, utan att kräkas. Och utan att för den sakens skull äta två pizzor om dagen.
Kvinnor som inte sminkar sig för att de är naturligt vackra. Eller som sminkar sig så att det ser naturligt ut. Kvinnor vars bröst inte ser ut som fotbollar, som är naturligt lagom stora. Kvinnor som ler inbjudande men inte bjuder ut sig. Vi vill inte ha den vulgära kvinnan som knullar framför kameran för att bli känd.
Ser hon inte att jag slickar den naturliga kvinnans hårlösa fötter, hur jag slickar fötterna under hennes smala men kvinnliga och ytterst naturliga, helst medfödda former som har råd att unna sig ibland. Hur jag febrilt lapar i mig av fötterna under de lagom stora brösten som inte ser ut som fotbollar, som inte har opererats in på ett onaturligt sätt, för det vill jag inte ha. Hur jag ligger under hennes bländvita leende som lyckas klara sig just så bländvitt för att hon inte kräker sönder emaljen. För att hon vet hur man tar hand om sig själv på ett lagom sätt. Ser hon inte hur min kräkande, feta, hålögda, äckliga, onaturliga kropp klamrar sig fast vid hennes hårlösa ben och desperat vrålar upp mot hennes bronsfärgade kinder att jag älskar henne.
Ser ni inte hur den naturliga kvinnan stampar på våra felkonstruerade, krävande, skavande, obekväma kroppar. På våra äckliga, onaturliga kroppar.
Jag tror inte att skönhetsideal i sig utlöser ätstörningar, men jag tror definitivt att det finns en anledning till att de flesta kvinnor blir besatta av kropp/kost istället för att maniskt samla på frimärken eller utvecklar en sjuklig besatthet över att frisera pälsdjur. Det finns ett samhällsklimat i ryggen som bekräftar det kräkande, undernärda eller översvallande.
Friday, April 25, 2008
Thursday, April 10, 2008
rättvis konsumtion?
Som en flykt från statistikpluggandet har jag funderat lite på det jag och systern diskuterade här om dagen, nämligen rättvisemärkningen. Rättvisemärkt och KRAV ses idag som två fantastiska alternativa lösningar på världssvält och miljöförstöring, vilka helst inte bör ifrågasättas. Och det är just vad jag gör.
Själva tanken med rättvisemärkt är att vi som konsumenter ska ha möjlighet att välja produkter som garanterar att procucenterna får rimligt betalt för sitt arbete. För inte kan väl själva tanken vara att vi ska kunna köpa oss till ett lite godare samvete och lindra ilskan över orättvisor?
Personligen är jag av åsikten att rättvisemärkningen är en låtsaslösning för låginkomstländer. En statligt sanktionerad nykolonialism i marknads-
ekonomins anda. Vi skulle ALDRIG skapa en liknande lösning för personer i industriländer. Eller tänk dig själv: "Välkommen till Café Snäll i Göteborg. För 10 kronor får du en bulle som innebär att kassörskan i kassan inte får något betalt, att hon inte har rätt till kollektivavtal och arbetstidsreglering, att hon måste extraknäcka som prostituerad på kvällarna, att hennes barn svälter ihjäl och att hon själv kommer dö relativt snart i nån cancer pga livsfarliga bekämpningsmedel mot bananflugorna på vårt mysiga Café. Eller så köper du bullen för 15 kr och hon får leva."
Rättvisemärkt bidrar till två tråkiga saker som jag kan se:
1. Vi köper oss fria och dämpar därför efterfrågan på riktiga lösningar för det egentliga problemet.
2. Ju mer pengar man har, desto mer har man råd att lätta sitt samvete. Det kostar ju att rädda liv i rättvisemärkningens värld (av helt begripliga skäl).
Liberalismen har en tendens att tro att konsumtion och marknadsekonomi skulle lösa det mesta. Grejen är att sålänge vi har ett val (där det "bra" alternativet är dyrast), så krävs det att människor är altruister. Renodlad ateist som jag är så utgår jag från att människan gör allt för egen vinnings skull, och samvetet måste alltså därmed stillas tillräckligt genom att köpa rättvisemärkt, i förhållande till priset. För att samvetet ska stillas tillräckligt så krävs det ju att vi har ett alternativ som är mycket sämre. Vi måste tro/ tro oss veta att det andra alternativet är såpass mycket sämre att det är värt de där extra slantarna för att kunna lyfta en tyngd från axlarna. Rättvisemärkning behöver därmed sitt mycket sämre alternativ för att det ska finnas någon poäng med den. Vilket gör att det inte bara är en hittepå lösning för fattiga människor vi inte kan se, utan även en tillfällig lösning, då den kräver sin motpol.
Men det finns ju inget alternativ. Eller? Det verkar vara en helt hysteriskt utopisk tanke att föreställa sig att en sjysst arbetsmiljö skulle kunna vara en förutsättning. Är det verkligen så sjukt att tänka sig? Vi har ju råd innanför det vi kallar nationens gränser, vad är det som hindrar oss att sträcka oss längre än så? Den verkliga lösningen vore ju att alla de (jävla helvetes skitföretag) som utnyttjar och länge utnyttjat den ekonomiskt fattiga delen av världen skulle ta sitt ansvar för vad de ställt till med. Okej Hennes, nu får ni antingen ta och betala era bomullsproducenter, sömmerskor osv, eller så får ni slå igen i Sverige. Vi kunde blockera Sydafrika, detta är ingen omöjlighet.
Men det känns orimligt att tänka sig. Det går ju inte, Sverige skulle ju hamna i en ekonomisk kris. Det skulle krävas alldeles för stor omorganisering av ekonomin. Bättre då att låta de enskilda konsumenterna plågas i samvetskval i kaffedisken. Bättre att ge varje enskild individ rätten att avgöra en annan människas livsöde. Bättre med en låtsaslösning som ger rika människor möjligheten att köpa sig fria från andras lidande. Bättre med en darwinistisk marknadsekonomi där alla ekonomiskt försvagade går under medan vi äter i takt med att andra dör. Varför ifrågasätta Vi och Dom-lösningar?
Själva tanken med rättvisemärkt är att vi som konsumenter ska ha möjlighet att välja produkter som garanterar att procucenterna får rimligt betalt för sitt arbete. För inte kan väl själva tanken vara att vi ska kunna köpa oss till ett lite godare samvete och lindra ilskan över orättvisor?
Personligen är jag av åsikten att rättvisemärkningen är en låtsaslösning för låginkomstländer. En statligt sanktionerad nykolonialism i marknads-
ekonomins anda. Vi skulle ALDRIG skapa en liknande lösning för personer i industriländer. Eller tänk dig själv: "Välkommen till Café Snäll i Göteborg. För 10 kronor får du en bulle som innebär att kassörskan i kassan inte får något betalt, att hon inte har rätt till kollektivavtal och arbetstidsreglering, att hon måste extraknäcka som prostituerad på kvällarna, att hennes barn svälter ihjäl och att hon själv kommer dö relativt snart i nån cancer pga livsfarliga bekämpningsmedel mot bananflugorna på vårt mysiga Café. Eller så köper du bullen för 15 kr och hon får leva."
Rättvisemärkt bidrar till två tråkiga saker som jag kan se:
1. Vi köper oss fria och dämpar därför efterfrågan på riktiga lösningar för det egentliga problemet.
2. Ju mer pengar man har, desto mer har man råd att lätta sitt samvete. Det kostar ju att rädda liv i rättvisemärkningens värld (av helt begripliga skäl).
Liberalismen har en tendens att tro att konsumtion och marknadsekonomi skulle lösa det mesta. Grejen är att sålänge vi har ett val (där det "bra" alternativet är dyrast), så krävs det att människor är altruister. Renodlad ateist som jag är så utgår jag från att människan gör allt för egen vinnings skull, och samvetet måste alltså därmed stillas tillräckligt genom att köpa rättvisemärkt, i förhållande till priset. För att samvetet ska stillas tillräckligt så krävs det ju att vi har ett alternativ som är mycket sämre. Vi måste tro/ tro oss veta att det andra alternativet är såpass mycket sämre att det är värt de där extra slantarna för att kunna lyfta en tyngd från axlarna. Rättvisemärkning behöver därmed sitt mycket sämre alternativ för att det ska finnas någon poäng med den. Vilket gör att det inte bara är en hittepå lösning för fattiga människor vi inte kan se, utan även en tillfällig lösning, då den kräver sin motpol.
Men det finns ju inget alternativ. Eller? Det verkar vara en helt hysteriskt utopisk tanke att föreställa sig att en sjysst arbetsmiljö skulle kunna vara en förutsättning. Är det verkligen så sjukt att tänka sig? Vi har ju råd innanför det vi kallar nationens gränser, vad är det som hindrar oss att sträcka oss längre än så? Den verkliga lösningen vore ju att alla de (jävla helvetes skitföretag) som utnyttjar och länge utnyttjat den ekonomiskt fattiga delen av världen skulle ta sitt ansvar för vad de ställt till med. Okej Hennes, nu får ni antingen ta och betala era bomullsproducenter, sömmerskor osv, eller så får ni slå igen i Sverige. Vi kunde blockera Sydafrika, detta är ingen omöjlighet.
Men det känns orimligt att tänka sig. Det går ju inte, Sverige skulle ju hamna i en ekonomisk kris. Det skulle krävas alldeles för stor omorganisering av ekonomin. Bättre då att låta de enskilda konsumenterna plågas i samvetskval i kaffedisken. Bättre att ge varje enskild individ rätten att avgöra en annan människas livsöde. Bättre med en låtsaslösning som ger rika människor möjligheten att köpa sig fria från andras lidande. Bättre med en darwinistisk marknadsekonomi där alla ekonomiskt försvagade går under medan vi äter i takt med att andra dör. Varför ifrågasätta Vi och Dom-lösningar?
Thursday, February 28, 2008
när kom raserna tillbaka?
Och vad gjorde de i pausen?
Hela högstadiet och gymnasiet kämpade jag mig igenom med att skälla på lärare (och andra människor) som pratade om raser. Det fanns inga raser när jag var yngre. Etnicitet hette det då. Det finns fortfarande något som heter etnicitet, men raserna har tydligen kommit tillbaka. Det gör ont i magen och i hjärtat varje gång en lärare nämner raser. På universitetet finns det visst raser. Jaha. För mig har alltid ras varit sammankopplad med rasism. Att dela upp människor i raser = rasism.
Men okej, jag ska inte göra mig dummare än jag är. Det jag tror att de menar är att ras är det som rent biologiskt skiljer människor (från olika ursprungliga geografiska områden) från varandra. Jag tänker ungefär som med kön och genus. Kön är ungefär som ras och genus är ungefär som etnicitet. Alltså kan man vara uppvuxen i en annan "kultur" än vad ens "ras" geografiskt sett brukar befinna sig. Då har man fortfarande en ras, men en annan etnicitet eller? Jag tror att det är så de menar.
Det kvarstår flera frågetecken dock. Om ras är ungefär som kön, varför säger man då ras? Kön är ju onekligen ett ganska praktiskt ord för att berätta vilken biologisk åtskillnad man syftar på. Det är vad man har mellan benen som åsyftas. Inget mer eller mindre. Men ras? Ras har inneburit en mängd olika saker för att separera olika människor från varandra. Det är inte uppenbart vad man menar med ras. Det är inte som att säga kön. Man menar inte en märkbar biologisk, uppenbar skillnad.
Det känns underligt att jag ska behöva förklara mig på samma vis som jag gjorde på högstadiet. Om man (vilket känns lägligt) räknar människan som ett djur så finns det en mänsklig ras och den heter Homo Sapiens. Då ingen "undergrupp" till Homo Sapiens varit genetiskt isolerad tillräkligt länge för att kunna skapa en unik evolutionär utvecklingslinje så har det inte uppkommit några nya mänskliga raser efter Homo Sapiens. När man talar om mänskliga raser så är det INTE likvärdigt med att prata om olika djurraser, tillexempel hundar. Kan man någonting om biologi så vore det inte svårt att förstå att skillnaden mellan det man kallar mänskliga raser inte är som skillnaden mellan en labrador och en bulldog. Skillnaderna mellan männsikor som man kallar för raser är som skillnaden mellan en gul och en svart labrador. Och som bekant räknas inte dessa som enskilda raser på grund av färgen på sin päls.
Vad är det för fel på ordet HUDFÄRG för att beskriva den biologiska skillnad jag antar att man menar med ordet ras? Det är väl ändå det man menar? Att säga hudfärg är ju lika praktiskt som att säga kön. Man menar den enda biologiska skillnad som finns mellan de människor man pratar om. Annars låter det ju som att man pratar om genetisk variation, men precis som med kön så finns det lika stor genetisk variation mellan friska individer i samma kön/"ras" som det finns mellan olika grupper.
Jag är inte en ivrare för att använda begrepp som kön eller hudfärg överhuvudtaget (även om hudfärg är bättre än ras). Men ibland kan det tyvärr vara nödvändigt. Ibland blir man diskriminerad/ särbehandlad på grund av sitt kön eller sin hudfärg och inte på grund av sitt genus eller sin etnicitet. Därför kan begreppen vara praktiska att behålla ett tag till.
Begreppen genus eller etnicitet signalerar att vita och män är strukturellt överordnade svarta (+ andra etniciteter) och kvinnor. Alla vet att detta innebär en social konstruktion och de flesta säger att de tycker att det är fel.
Begreppet ras däremot har historiskt sett inneburit att man menar att av de raser som finns så är den vita rasen biologiskt överordnad och att detta är okej. Man tappar hela maktaspekten, vilken är en förutsättning för att man överhuvudtaget ska få dela in människor i olika grupper, menar jag.
Nästa gång en föreläsare, proffessor or what ever säger ras så ska jag fråga vad denne menar. Kanske har jag fel, men då vill jag veta det!
Hela högstadiet och gymnasiet kämpade jag mig igenom med att skälla på lärare (och andra människor) som pratade om raser. Det fanns inga raser när jag var yngre. Etnicitet hette det då. Det finns fortfarande något som heter etnicitet, men raserna har tydligen kommit tillbaka. Det gör ont i magen och i hjärtat varje gång en lärare nämner raser. På universitetet finns det visst raser. Jaha. För mig har alltid ras varit sammankopplad med rasism. Att dela upp människor i raser = rasism.
Men okej, jag ska inte göra mig dummare än jag är. Det jag tror att de menar är att ras är det som rent biologiskt skiljer människor (från olika ursprungliga geografiska områden) från varandra. Jag tänker ungefär som med kön och genus. Kön är ungefär som ras och genus är ungefär som etnicitet. Alltså kan man vara uppvuxen i en annan "kultur" än vad ens "ras" geografiskt sett brukar befinna sig. Då har man fortfarande en ras, men en annan etnicitet eller? Jag tror att det är så de menar.
Det kvarstår flera frågetecken dock. Om ras är ungefär som kön, varför säger man då ras? Kön är ju onekligen ett ganska praktiskt ord för att berätta vilken biologisk åtskillnad man syftar på. Det är vad man har mellan benen som åsyftas. Inget mer eller mindre. Men ras? Ras har inneburit en mängd olika saker för att separera olika människor från varandra. Det är inte uppenbart vad man menar med ras. Det är inte som att säga kön. Man menar inte en märkbar biologisk, uppenbar skillnad.
Det känns underligt att jag ska behöva förklara mig på samma vis som jag gjorde på högstadiet. Om man (vilket känns lägligt) räknar människan som ett djur så finns det en mänsklig ras och den heter Homo Sapiens. Då ingen "undergrupp" till Homo Sapiens varit genetiskt isolerad tillräkligt länge för att kunna skapa en unik evolutionär utvecklingslinje så har det inte uppkommit några nya mänskliga raser efter Homo Sapiens. När man talar om mänskliga raser så är det INTE likvärdigt med att prata om olika djurraser, tillexempel hundar. Kan man någonting om biologi så vore det inte svårt att förstå att skillnaden mellan det man kallar mänskliga raser inte är som skillnaden mellan en labrador och en bulldog. Skillnaderna mellan männsikor som man kallar för raser är som skillnaden mellan en gul och en svart labrador. Och som bekant räknas inte dessa som enskilda raser på grund av färgen på sin päls.
Vad är det för fel på ordet HUDFÄRG för att beskriva den biologiska skillnad jag antar att man menar med ordet ras? Det är väl ändå det man menar? Att säga hudfärg är ju lika praktiskt som att säga kön. Man menar den enda biologiska skillnad som finns mellan de människor man pratar om. Annars låter det ju som att man pratar om genetisk variation, men precis som med kön så finns det lika stor genetisk variation mellan friska individer i samma kön/"ras" som det finns mellan olika grupper.
Jag är inte en ivrare för att använda begrepp som kön eller hudfärg överhuvudtaget (även om hudfärg är bättre än ras). Men ibland kan det tyvärr vara nödvändigt. Ibland blir man diskriminerad/ särbehandlad på grund av sitt kön eller sin hudfärg och inte på grund av sitt genus eller sin etnicitet. Därför kan begreppen vara praktiska att behålla ett tag till.
Begreppen genus eller etnicitet signalerar att vita och män är strukturellt överordnade svarta (+ andra etniciteter) och kvinnor. Alla vet att detta innebär en social konstruktion och de flesta säger att de tycker att det är fel.
Begreppet ras däremot har historiskt sett inneburit att man menar att av de raser som finns så är den vita rasen biologiskt överordnad och att detta är okej. Man tappar hela maktaspekten, vilken är en förutsättning för att man överhuvudtaget ska få dela in människor i olika grupper, menar jag.
Nästa gång en föreläsare, proffessor or what ever säger ras så ska jag fråga vad denne menar. Kanske har jag fel, men då vill jag veta det!
Tuesday, September 25, 2007
bilder!!!!!
Jag har väntat för länge med det här. I samband med höstrusket kommer lite bilder från mitt fina Kenya. Yla om ni vill ha fler.
Fina staden!
Här höll jag på och fixade en del. Kibera, världens näst största slumområde. Två toaletter på över en miljon människor.
I Kibera bor det nästan bara barn. Bäcken som rinner mellan dem är gjord av kiss och bajs.
Om man kollar noga så känner man igen vissa av barnen från bilden över. De följde efter mig genom hela stadsdelen den dagen.
Att alltid vara på väg, att aldrig stanna upp. Att vilja framåt. Att kämpa. Att älska och att hata. Lämna mig aldrig.
I en liten liten by på landet lyser solen ibland genom träden och det blir varmt i min mage.
Man kan nudda havet om man bara sträcker ut handen över relingen.
Ibland sitter jag i solnedgången på en öde strand och längtar hem.
Kiwaijo kl. 05.53
Det här tyckte jag var vansinnigt kul.
Mombasa city. Beautiful city.
Fina staden!
Här höll jag på och fixade en del. Kibera, världens näst största slumområde. Två toaletter på över en miljon människor.
I Kibera bor det nästan bara barn. Bäcken som rinner mellan dem är gjord av kiss och bajs.
Om man kollar noga så känner man igen vissa av barnen från bilden över. De följde efter mig genom hela stadsdelen den dagen.
Att alltid vara på väg, att aldrig stanna upp. Att vilja framåt. Att kämpa. Att älska och att hata. Lämna mig aldrig.
I en liten liten by på landet lyser solen ibland genom träden och det blir varmt i min mage.
Man kan nudda havet om man bara sträcker ut handen över relingen.
Ibland sitter jag i solnedgången på en öde strand och längtar hem.
Kiwaijo kl. 05.53
Det här tyckte jag var vansinnigt kul.
Mombasa city. Beautiful city.
Tuesday, August 21, 2007
skratta eller gråta?
En artikel i dagens DN:
Biologiskt att tjejer gillar rosa
Nu finns bevis för att flickor föredrar rosa
Kvinnor tycker mer om röda färger än vad män gör. Det visar en undersökning som presenteras i den vetenskapliga tidskriften Current Biology.
Fast egentligen tycker alla människor mest om blått.
Forskarna har låtit 171 personer välja färger i ett systematiskt test. Gruppen bestod av brittiska och kinesiska kvinnor och män. Testerna visade att kvinnor oftare än män väljer röda och rosa färger.
Detta, menar forskarna, kan förklaras med evolutionen. Under människans tid som jagare och samlare utvecklades kvinnornas känsla för rött, framför allt som en kontrast till grönt. De behövde kunna detta för att finna de mogna frukterna, menar de brittiska forskarna.
Att vi alla gillar blått förklarar forskarna med att en klar blå himmel signalerar bra väder.
KRÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄK!!!!!!!!!!!!
wooops, varför skrev jag det med rött?
KRÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄK!!!!!!!!!!!!!
Biologiskt att tjejer gillar rosa
Nu finns bevis för att flickor föredrar rosa
Kvinnor tycker mer om röda färger än vad män gör. Det visar en undersökning som presenteras i den vetenskapliga tidskriften Current Biology.
Fast egentligen tycker alla människor mest om blått.
Forskarna har låtit 171 personer välja färger i ett systematiskt test. Gruppen bestod av brittiska och kinesiska kvinnor och män. Testerna visade att kvinnor oftare än män väljer röda och rosa färger.
Detta, menar forskarna, kan förklaras med evolutionen. Under människans tid som jagare och samlare utvecklades kvinnornas känsla för rött, framför allt som en kontrast till grönt. De behövde kunna detta för att finna de mogna frukterna, menar de brittiska forskarna.
Att vi alla gillar blått förklarar forskarna med att en klar blå himmel signalerar bra väder.
KRÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄK!!!!!!!!!!!!
wooops, varför skrev jag det med rött?
KRÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄK!!!!!!!!!!!!!
Friday, July 27, 2007
etniskt svenskt hedersvåld
Om att titta utanför den biologiska familjen
Även jag skakar på huvudet, har så svårt att förstå hur en kvinna/flicka kan straffas med misshandel/hot/död för att hon vägrar anpassa sig efter föreställningar om sin sexualitet och sitt beteende.
Hedersrelaterat våld är svårt att förstå sig på i Sverige, och även om det nu, sakta men säkert trillar in rapporter om flickor som misshandlats/hotats av sina etniskt svenska släktingar (främst fäder), så tenderar hedersproblematiken ändå att polariseras vid ett "Vi och Dom"-problem. Det är inte svenskt att göra så här, heter det.
Amnestys rapport om hedersmord tar upp några relevanta och sammanfogande begrepp inom hedersbegreppet:
Hedersbegreppet [...] används för att legitimera våld mot eller mord på kvinnor, baseras på idén om att mannens heder är beroende av de andra familjemedlemmarnas uppförande och beteende.
Kvinnans könsliv upphör [...] att vara hennes privata angelägenhet och hålls under sträng övervakning.
Begreppet hedersmord är kopplat till kvinnans (otillåtna) bruk av sin sexualitet och/eller ett omoraliskt, oacceptabelt uppförande. Kvinnan anses, genom sitt påstådda eller verkliga beteende, ha dragit skam över sin familj genom att bryta mot de accepterade samhällsnormerna för hur en kvinna förväntas uppföra sig.
I en situation då kvinnan anses ha dragit skam över familjen åligger det de manliga familjemedlemmarna att återupprätta hedern. Mordet ses som en rättvis och berättigad handling. En man som begår ett hedersmord försvarar inte bara sin egen heder utan även moralen i samhället
Vänta lite...
Jag tycker mig känna igen problematiken, både ur ett rent familjärt perspektivt, samt ur ett kulturellt.
Tänker på den gången då jag och min fd flickvän promenerade en eftermiddag på Hisingen Island i Göteborg, och den där skåpbilen kör förbi oss för femte gången, var på mitt ex ropar "Sluta följa efter oss, din sjuka jävel."
Bilen stannar och strax följer en lång predikan om vilka det är som är sjuka i det här samhället, att vår relation inte är frisk och att vi drar skam över våra familjer. Då mannen börjar bli våldsam så hotar vi med att ringa polisen.
Tänker på de gånger jag fått glåpord kastade efter mig på stan, då människor tagit sig rätten att värdera min sexualitet, tänker på då mindre intelligenta rakade bomberjackekillar frågat efter sexuell identitet som ett signum på om det är ok att tillåta mig fortsätta stå, gå och andas.
Tänker främst på de systrar och bröder som inte sluppit undan här, de människor som sexualmoralens självutnämnda väktare bestämt sig för att eliminera från kartan.
De människor som Johan Hilton givit lite rättvisa i sin bok "No tears for queers" (läs den!). Där samhällets heder försvaras utifrån sexualnormer och accepterat beteende. De systrar och bröder som gått ut från Gretas efter en blöt kväll på krogen och aldrig fått se solen gå upp igen.
Den kulturella, samhälleliga heteronormativiteten är inte längre en argumentationsmetod, ett socialt förtryck, utan heteronormativiteten har blivit en anledning till auktion mot det avvikande, en kulturell heder som behöver försvaras.
Tänker på reaktioner och interventioner som familjemedlemmar till icke-heterosexuella människor tagit sig rätt till då dessa kommit ut, vilka man bla kan läsa om i Anders Öhrmans bok "Att komma ut -berättelser från garderoben".
Den sexualrelaterade hedersproblematiken må se annorlunda ut i Sverige, men den finns här, inget snack om saken.
Även jag skakar på huvudet, har så svårt att förstå hur en kvinna/flicka kan straffas med misshandel/hot/död för att hon vägrar anpassa sig efter föreställningar om sin sexualitet och sitt beteende.
Hedersrelaterat våld är svårt att förstå sig på i Sverige, och även om det nu, sakta men säkert trillar in rapporter om flickor som misshandlats/hotats av sina etniskt svenska släktingar (främst fäder), så tenderar hedersproblematiken ändå att polariseras vid ett "Vi och Dom"-problem. Det är inte svenskt att göra så här, heter det.
Amnestys rapport om hedersmord tar upp några relevanta och sammanfogande begrepp inom hedersbegreppet:
Hedersbegreppet [...] används för att legitimera våld mot eller mord på kvinnor, baseras på idén om att mannens heder är beroende av de andra familjemedlemmarnas uppförande och beteende.
Kvinnans könsliv upphör [...] att vara hennes privata angelägenhet och hålls under sträng övervakning.
Begreppet hedersmord är kopplat till kvinnans (otillåtna) bruk av sin sexualitet och/eller ett omoraliskt, oacceptabelt uppförande. Kvinnan anses, genom sitt påstådda eller verkliga beteende, ha dragit skam över sin familj genom att bryta mot de accepterade samhällsnormerna för hur en kvinna förväntas uppföra sig.
I en situation då kvinnan anses ha dragit skam över familjen åligger det de manliga familjemedlemmarna att återupprätta hedern. Mordet ses som en rättvis och berättigad handling. En man som begår ett hedersmord försvarar inte bara sin egen heder utan även moralen i samhället
Vänta lite...
Jag tycker mig känna igen problematiken, både ur ett rent familjärt perspektivt, samt ur ett kulturellt.
Tänker på den gången då jag och min fd flickvän promenerade en eftermiddag på Hisingen Island i Göteborg, och den där skåpbilen kör förbi oss för femte gången, var på mitt ex ropar "Sluta följa efter oss, din sjuka jävel."
Bilen stannar och strax följer en lång predikan om vilka det är som är sjuka i det här samhället, att vår relation inte är frisk och att vi drar skam över våra familjer. Då mannen börjar bli våldsam så hotar vi med att ringa polisen.
Tänker på de gånger jag fått glåpord kastade efter mig på stan, då människor tagit sig rätten att värdera min sexualitet, tänker på då mindre intelligenta rakade bomberjackekillar frågat efter sexuell identitet som ett signum på om det är ok att tillåta mig fortsätta stå, gå och andas.
Tänker främst på de systrar och bröder som inte sluppit undan här, de människor som sexualmoralens självutnämnda väktare bestämt sig för att eliminera från kartan.
De människor som Johan Hilton givit lite rättvisa i sin bok "No tears for queers" (läs den!). Där samhällets heder försvaras utifrån sexualnormer och accepterat beteende. De systrar och bröder som gått ut från Gretas efter en blöt kväll på krogen och aldrig fått se solen gå upp igen.
Den kulturella, samhälleliga heteronormativiteten är inte längre en argumentationsmetod, ett socialt förtryck, utan heteronormativiteten har blivit en anledning till auktion mot det avvikande, en kulturell heder som behöver försvaras.
Tänker på reaktioner och interventioner som familjemedlemmar till icke-heterosexuella människor tagit sig rätt till då dessa kommit ut, vilka man bla kan läsa om i Anders Öhrmans bok "Att komma ut -berättelser från garderoben".
Den sexualrelaterade hedersproblematiken må se annorlunda ut i Sverige, men den finns här, inget snack om saken.
Monday, July 16, 2007
jag ska dunka dig svartlila
Om dikotomin mellan feministiskt sex vs. jämställt/jämlikt sex.
Relativt ofta drar jag onelinern att "det i princip inte finns något jämlikt heterosexuellt sex".
Folk blir arga, pojkvänner blir fly förbannade. Men min åsikt står fast. Vi har en glödhet diskussion om "feministskt sex" på ett kvinnoseparatistiskt forum som jag besöker med jämna mellanrum här på internet.
Jag skulle vilja hävda att det är en enormt stor skillnad på jämställt/jämlikt sex och feministiskt sex.
Jämställt/jämlikt sex:
Borde i praktiken innebära att sexakten bygger på total likafördelning av njutning till att börja med.
Att sexualvanorna är oberoende av könstillhörigheten. Att det är en jämn fördelning av initiativtagande, attityd, orgasmer, att tagandet och givandet av enstimulationen är jämn, att könsroller inte sexualiseras, att de "klassiska" föreställningarna om varandras kroppar och sexuallust inte alls exixterar.
Att båda (eller alla) parter är lika aktiva subjekt. Och kanske främst att detta inte bara är en sexuell praktik, utan även sexuell teori och ett synsätt.
Jag skulle snarare vilja kalla jämställt/jämlikt sex för en sexualitet. Att man inte går igång på klassiska, patriarkala sexnormer.
Feministiskt sex:
Feministiskt sex i sin tur bygger på (kvinnans) njutning, vare sig den grundar sig i patriarkala normer eller inte.
Feministiskt sex handlar om att kunna ta för sig och ge sig hän sin njutning och veta och kunna visa hur man vill ha det. Att aldrig "ställa upp". Bdsm, bondage och analsex kan vara "feministiskt", dominans och underordning kan vara det, så länge det bygger på lika mycket attraktion, frivillighet och upphetsning för båda parterna.
Kvinnans sexualitet är fortfarande till viss del och har alltid varit tabu, eller setts som en myt. Därför kan påtvingat "jämställt" sex som kvinnan i fråga ändå inte tänder på vara "antifeministiskt". Att kvinnor förväntas uppskatta det ena eller det andra, att kvinnor i större utsträckning än män vill att sex ska bygga på, eller leda till kärlek är antifeministiska myter som kör i precis samma gamla vanliga, hämmande spår som tidigare.
Många kvinnor njuter av patriarkalt sex, då detta är den absolut starkaste indoktrineringen av patriarkala strukturer.
I feministiska kretsar är det ofta lite tabu att tala om att man uppskattar patriarkalt, ojämlikt sex, för feminister förväntas på något skrämmande sätt ställa sig över alla patriarkal normer och föreställningar.
Jag har med ett halvt öga följt diskussionen angående hurivida Frida Muranius låt "dunka mig" är feministisk eller sexistisk.
Uppdelningen av åsiktsmaskinen kring låten är skrämmande bipolära. Jag tycker att låten är ett fantastiskt exempel på just det jag vill ha sagt.
Självklart förstår jag inläggen om att kvinnan i låten är objektifierad, och att hon och mannen har heteronormativt, patriarkalt sex som främst (även ur kvinnans synvinkel) bygger på hans (fysiska) njutning i första hand ("jag vill att du ska komma om och om och om igen" osv), men att hävda att tjejen i låten blir utnyttjad är fan så fult sagt.
Snacka om att reproducera en föreställning om kvinnlig sexualitet som något mjukt och kärleksfullt medan män bara roffar åt sig.
Jag tror att kvinnan i Frida Muranius låt vet precis vad hon gör och är väldigt mycket med på noterna. Att hon sedan idkar patriarkalt, mansdominerat sex är en annan diskussion, men kulturtanterna som tror att stackars unga flickor med one night stands förnekar sig själva och sin sexualitet borde titta sig själva och sin sexualitet i spegeln en gång till.
Sex som kvinnor njuter av är en feministisk handling. Kvinnor som vågar ta för sig i sängen genomför en liten feministisk revolution. Om det sedan i samma drag reproducerar en trångsynt föreställning om över och underordning och sexualiserar patriarkatet är en annan fråga. Till och med jag kan för en gångs skull se att det inte är så fruktansvärt svart och vitt.
Som diskussionen kring att göra sig "fin" när man ska ut på krogen, att ha kort kjol osv. Det är klart som fan att man gör det pga patriarkala normer, men varför VARFÖR förväntas enskilda individer ställa sig över dessa, varför ska ansvaret för detta hamna på kvinnors axlar?
Jag tror inte att ojämlikt sex kommer leda till att samhället på något vis blir mer jämställt, men jag tror inte heller att sex som kvinnor har för att de förväntas tända på det och njuta av det förbättrar det hela.
Relativt ofta drar jag onelinern att "det i princip inte finns något jämlikt heterosexuellt sex".
Folk blir arga, pojkvänner blir fly förbannade. Men min åsikt står fast. Vi har en glödhet diskussion om "feministskt sex" på ett kvinnoseparatistiskt forum som jag besöker med jämna mellanrum här på internet.
Jag skulle vilja hävda att det är en enormt stor skillnad på jämställt/jämlikt sex och feministiskt sex.
Jämställt/jämlikt sex:
Borde i praktiken innebära att sexakten bygger på total likafördelning av njutning till att börja med.
Att sexualvanorna är oberoende av könstillhörigheten. Att det är en jämn fördelning av initiativtagande, attityd, orgasmer, att tagandet och givandet av enstimulationen är jämn, att könsroller inte sexualiseras, att de "klassiska" föreställningarna om varandras kroppar och sexuallust inte alls exixterar.
Att båda (eller alla) parter är lika aktiva subjekt. Och kanske främst att detta inte bara är en sexuell praktik, utan även sexuell teori och ett synsätt.
Jag skulle snarare vilja kalla jämställt/jämlikt sex för en sexualitet. Att man inte går igång på klassiska, patriarkala sexnormer.
Feministiskt sex:
Feministiskt sex i sin tur bygger på (kvinnans) njutning, vare sig den grundar sig i patriarkala normer eller inte.
Feministiskt sex handlar om att kunna ta för sig och ge sig hän sin njutning och veta och kunna visa hur man vill ha det. Att aldrig "ställa upp". Bdsm, bondage och analsex kan vara "feministiskt", dominans och underordning kan vara det, så länge det bygger på lika mycket attraktion, frivillighet och upphetsning för båda parterna.
Kvinnans sexualitet är fortfarande till viss del och har alltid varit tabu, eller setts som en myt. Därför kan påtvingat "jämställt" sex som kvinnan i fråga ändå inte tänder på vara "antifeministiskt". Att kvinnor förväntas uppskatta det ena eller det andra, att kvinnor i större utsträckning än män vill att sex ska bygga på, eller leda till kärlek är antifeministiska myter som kör i precis samma gamla vanliga, hämmande spår som tidigare.
Många kvinnor njuter av patriarkalt sex, då detta är den absolut starkaste indoktrineringen av patriarkala strukturer.
I feministiska kretsar är det ofta lite tabu att tala om att man uppskattar patriarkalt, ojämlikt sex, för feminister förväntas på något skrämmande sätt ställa sig över alla patriarkal normer och föreställningar.
Jag har med ett halvt öga följt diskussionen angående hurivida Frida Muranius låt "dunka mig" är feministisk eller sexistisk.
Uppdelningen av åsiktsmaskinen kring låten är skrämmande bipolära. Jag tycker att låten är ett fantastiskt exempel på just det jag vill ha sagt.
Självklart förstår jag inläggen om att kvinnan i låten är objektifierad, och att hon och mannen har heteronormativt, patriarkalt sex som främst (även ur kvinnans synvinkel) bygger på hans (fysiska) njutning i första hand ("jag vill att du ska komma om och om och om igen" osv), men att hävda att tjejen i låten blir utnyttjad är fan så fult sagt.
Snacka om att reproducera en föreställning om kvinnlig sexualitet som något mjukt och kärleksfullt medan män bara roffar åt sig.
Jag tror att kvinnan i Frida Muranius låt vet precis vad hon gör och är väldigt mycket med på noterna. Att hon sedan idkar patriarkalt, mansdominerat sex är en annan diskussion, men kulturtanterna som tror att stackars unga flickor med one night stands förnekar sig själva och sin sexualitet borde titta sig själva och sin sexualitet i spegeln en gång till.
Sex som kvinnor njuter av är en feministisk handling. Kvinnor som vågar ta för sig i sängen genomför en liten feministisk revolution. Om det sedan i samma drag reproducerar en trångsynt föreställning om över och underordning och sexualiserar patriarkatet är en annan fråga. Till och med jag kan för en gångs skull se att det inte är så fruktansvärt svart och vitt.
Som diskussionen kring att göra sig "fin" när man ska ut på krogen, att ha kort kjol osv. Det är klart som fan att man gör det pga patriarkala normer, men varför VARFÖR förväntas enskilda individer ställa sig över dessa, varför ska ansvaret för detta hamna på kvinnors axlar?
Jag tror inte att ojämlikt sex kommer leda till att samhället på något vis blir mer jämställt, men jag tror inte heller att sex som kvinnor har för att de förväntas tända på det och njuta av det förbättrar det hela.
Subscribe to:
Posts (Atom)
