Jag känner mig stolt och modig och stark när jag tågar in på Privatkliniken. Jag känner mig stolt och modig och stark när jag svarar "Kenya" på frågan var jag ska åka. Jag vågar åka dit minsann.
Jag känner mig stolt och modig och stark när jag säger "Nej för fan, ta alla på en gång du, jag är inte spruträdd eller något sånt, vet du". Jag känner mig stolt och modig och stark när kvinnan med det vackra, blonda håret hugger mig med en stor spruta, först i den ena armen, och sedan i den andra.
Jag känner mig varken stolt, stark eller modig när hon säger "Va!? Har du inte tagit MPR-vaccination?" Nej. "Men varför inte? Får jag se ditt vaccinationskort?" Jag har inget vaccinationskort. "Nähä. Men varför har du inte fått den då?" Jag vet inte. Mina föräldrar är hippies. "Jasså. På det viset."
Jag känner mig som ett hungrigt, kallt, blött, förnedrat barn när jag med regnet piskandes i ansiktet och ett plåster på varje överarm traskar upp mot Järntorget. Förlåt. Det är inte mitt fel. Förlåt.
Andrea; peace, love and no fucking MPR-vaccination.
No comments:
Post a Comment