rättvis konsumtion?

Som en flykt från statistikpluggandet har jag funderat lite på det jag och systern diskuterade här om dagen, nämligen rättvisemärkningen. Rättvisemärkt och KRAV ses idag som två fantastiska alternativa lösningar på världssvält och miljöförstöring, vilka helst inte bör ifrågasättas. Och det är just vad jag gör.

Själva tanken med rättvisemärkt är att vi som konsumenter ska ha möjlighet att välja produkter som garanterar att procucenterna får rimligt betalt för sitt arbete. För inte kan väl själva tanken vara att vi ska kunna köpa oss till ett lite godare samvete och lindra ilskan över orättvisor?

Personligen är jag av åsikten att rättvisemärkningen är en låtsaslösning för låginkomstländer. En statligt sanktionerad nykolonialism i marknads-
ekonomins anda. Vi skulle ALDRIG skapa en liknande lösning för personer i industriländer. Eller tänk dig själv: "Välkommen till Café Snäll i Göteborg. För 10 kronor får du en bulle som innebär att kassörskan i kassan inte får något betalt, att hon inte har rätt till kollektivavtal och arbetstidsreglering, att hon måste extraknäcka som prostituerad på kvällarna, att hennes barn svälter ihjäl och att hon själv kommer dö relativt snart i nån cancer pga livsfarliga bekämpningsmedel mot bananflugorna på vårt mysiga Café. Eller så köper du bullen för 15 kr och hon får leva."

Rättvisemärkt bidrar till två tråkiga saker som jag kan se:
1. Vi köper oss fria och dämpar därför efterfrågan på riktiga lösningar för det egentliga problemet.
2. Ju mer pengar man har, desto mer har man råd att lätta sitt samvete. Det kostar ju att rädda liv i rättvisemärkningens värld (av helt begripliga skäl).

Liberalismen har en tendens att tro att konsumtion och marknadsekonomi skulle lösa det mesta. Grejen är att sålänge vi har ett val (där det "bra" alternativet är dyrast), så krävs det att människor är altruister. Renodlad ateist som jag är så utgår jag från att människan gör allt för egen vinnings skull, och samvetet måste alltså därmed stillas tillräckligt genom att köpa rättvisemärkt, i förhållande till priset. För att samvetet ska stillas tillräckligt så krävs det ju att vi har ett alternativ som är mycket sämre. Vi måste tro/ tro oss veta att det andra alternativet är såpass mycket sämre att det är värt de där extra slantarna för att kunna lyfta en tyngd från axlarna. Rättvisemärkning behöver därmed sitt mycket sämre alternativ för att det ska finnas någon poäng med den. Vilket gör att det inte bara är en hittepå lösning för fattiga människor vi inte kan se, utan även en tillfällig lösning, då den kräver sin motpol.

Men det finns ju inget alternativ. Eller? Det verkar vara en helt hysteriskt utopisk tanke att föreställa sig att en sjysst arbetsmiljö skulle kunna vara en förutsättning. Är det verkligen så sjukt att tänka sig? Vi har ju råd innanför det vi kallar nationens gränser, vad är det som hindrar oss att sträcka oss längre än så? Den verkliga lösningen vore ju att alla de (jävla helvetes skitföretag) som utnyttjar och länge utnyttjat den ekonomiskt fattiga delen av världen skulle ta sitt ansvar för vad de ställt till med. Okej Hennes, nu får ni antingen ta och betala era bomullsproducenter, sömmerskor osv, eller så får ni slå igen i Sverige. Vi kunde blockera Sydafrika, detta är ingen omöjlighet.

Men det känns orimligt att tänka sig. Det går ju inte, Sverige skulle ju hamna i en ekonomisk kris. Det skulle krävas alldeles för stor omorganisering av ekonomin. Bättre då att låta de enskilda konsumenterna plågas i samvetskval i kaffedisken. Bättre att ge varje enskild individ rätten att avgöra en annan människas livsöde. Bättre med en låtsaslösning som ger rika människor möjligheten att köpa sig fria från andras lidande. Bättre med en darwinistisk marknadsekonomi där alla ekonomiskt försvagade går under medan vi äter i takt med att andra dör. Varför ifrågasätta Vi och Dom-lösningar?